Riktigt usel kväll, ännu sämre natt. Var inte på mitt bästa humör i morse när jag körde grabbarna till dagis. Orken är slut, har inte fått en minut för mig själv på...evigheter, typ. Det är ett speciellt liv detta. Som man bara kan förstå om man upplevt det själv. Det tär på krafterna att vara helt ensam med de små, varje minut, varje timme, varje dag. Aldrig själv. Du måste klara ALLT själv, för ingen annan gör det. Du MÅSTE laga middag, för barn kan inte leva på mackor även om din egna uppfuckade kropp fixar smörgås tio dagar i rad. Du MÅSTE byta alla blöjor, du MÅSTE handla, du bara MÅSTE fungera. Du måste svara på alla frågor, du måste läsa, du måste torka snor, du måste ta med bebin in på toaletten om du skall sitta där en stund.
;) Annars kanske hon äter upp en legobit och dör. Alternativt kan du be din femåring passa henne men på så sätt ge honom alltför stort ansvar.
Körde fort, fort till dagis.
A och N har varit hemma sedan förra tisdagen, och det märks. Bråk, tjyvnyp, slagsmål, mobbning...de har gått varann på nerverna de senaste dagarna. Nisse kände väl av min sinnesstämning och började såklart att krångla. Puttade in storebror i skostället, ville inte att jag skulle gå. Grät,
"jag vill vara med dig mamma!".Fast det vill han ju inte. Han vill inte vara med mig just nu, det vill ingen. Och han har längtat till dagis! Jag lirkade, kramades, ömkade, men blev arg och mer irriterad... Till slut tappade jag tålamodet
(trött, ledsen, hostig, ont i ryggen) och fick fram
"men jag vill inte vara med er!! Jag orkar inte Nils!". Jag vill inte vara med er. Schysst va? Blir väldigt utlämnande nu, men jag känner de flesta av er som läser (tror jag).
Kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag satt på huk där i dagisentren. Jag orkar inte! Jag måste få åka hem, måste få den här dagen utan några måsten! Jag orkar inte laga lunch, jag orkar inte gå ut och leka i skogen/klappa hästar/promenera till bondgården/cykla; jag pallar inte! Jag fixar inte ett mellanmål till, jag orkar inte med galonbyxor, vantar, syskonbråk och trots idag. Jag vill sitta i mitt överjävligt smutsiga hus och stirra på Linnet när hon äter jord. Typ.
Orkar inte med tre barn en dag till. Det går inte. Inte när man hostat halva natten så man nästan kräks. Inte när det minsta barnet förvandlats till en minidrake som gråter så fort man sätter ned henne på golvet.
Så kommer en fröken, hon ser förstås hur jag mår. Hon hivar upp Nisse på armen och allt blir bra. Jag åker, tutar lite och Nisse vinkar. Han ser glad ut men jag gråter ändå. Jättemycket. Ni vet, så man blir sådär osnygg (
snor i ansiktet, svullna ögon och alldeles tilltufsad). Känner mig så jävla usel. Det är ju inte deras fel. Att jag varit ensam för länge, alltså. Det är inte deras fel. Ändå går allt ut över dem. Jag borde vara så jävla tacksam men ändå
..."jag vill inte vara med er".