Minimänniskan

Irriterad.se

Trött dag som började tråkigt - L är snorig, jag är förkyld (och därmed också snorig hehe), killarna vaknade i ottan....blä. Har panik för att bli sjuk eftersom jag inte vill missa en endaste dags inskolning.

Som grädde på moset känner jag mig lite extra sur och irriterad, av olika anledningar. Varför inte uppmuntra och glädjas med någon som går vidare i livet och vågar satsa på nåt som hon eller han vill? Vet man med sig att personen i fråga verkligen kämpat borde man väl vara GLAD för dennes skull? Eller?

Oh well.

Tänker inte låta mig nedslås, eller hur man säger. Jag vet vad jag vill och har flera mål, kortsiktiga och långsiktiga. Hoppas på en bra dag - blev en ledig sådan, den sista lediga dagen på ganska länge. Kommer tillbringa den i ytterst gott sällskap.

Går och går och går..

Linnet vandrar runt här hemma med sin gåvagn. Hon är urstolt och klappar enligt dagisfröknarna händerna åt sig själv när hon ställer sig upp, "står lull" som man säger. Skitfult uttryck btw. :)

Hur som helst, hon går och går och när hon kommer till en vägg/möbel/tröskel blir hon skitarg eftersom hon inte klarar att vända vagnen själv. Hoppas hon lär sig gå snart, för j-vlar vad alla strumpbyxor och brallor ser ut efter åtta timmar på förskolan.

Tårta åt minimänniskan

Blev en intensiv helg med sol, tårtätning, solande, kompislek för A och N (det är det enda de vill...leka med kompisar), mer tårta, poolbad för L, fotbollsträning för pojkarna med mera. Själv hann jag även slappa lite inför mitt jobbmaraton som väntar. Jag hoppas och tror att L haft en fin födelsedagsvecka. Jädrar vad den ungen kan äta alltså. Hemma hos Linn häromdagen åt hon säkert fem bitar födelsedagstårta. Nyttigt? Njae. Nöjd Linnea? Jepp.  

Work work work

Uj uj. Detta med jobb alltså. Jag hinner inte med. Har ingen ledig tid alls - känns det som iallafall. Detta med heltid rimmar illa med tre barn. Finns liksom ingen tid över (eller jo, litegrann finns allt...annars hade jag inte kunnat sitta här och blogga hoho).

Huvudet är alldeles proppat av intryck, nya ansikten, nya rutiner och ett förändrat tänk. Trots att jag inte arbetat inom vården alltför länge märker jag hur "inkörd" jag är på vuxna patienter. Svårt. Fast väldigt roligt. Är så himla glad att jag läste vidare, att jag orkade mig igenom utbildningen och att jag fick den här chansen. Är inställd på att det kommer bli tufft, tufft men roligt.

Nu väntar många dagars jobb. Helgen som var blev toppenbra, kommer leva på den länge. Vet inte riktigt när jag är ledig en hel lördag-söndag nästa gång...i juli tror jag? :)

Käraste lilla ettåring!

Klart det får bli ett blogginlägg idag på Linnets -tadaaa!- ettårsdag! Hurra! Den 22:e maj 2011 klockan 21:30 åkte vi in till förlossningen. Vi hade inte riktigt löst det med barnvakt efterföljande dag, men jag var övertygad om att alltihop skulle gå snabbt och lätt. Minns att jag sade åt B att han kunde åka hem när kiddet kommit ut, "detta är ju klart om ett par timmar och då kan du sticka hem och sova där". Ha! Där bedrog jag mig. När vi fick Nisse åkte vi in halv ett på natten och vid halv två var han ute. Trodde liksom att trean skulle bli lika enkel.

Ganska så snart förstod jag dock att nåt var fel, förlossningen gick inte framåt. Ingenting hände, men värkarna tilltog och kändes väldigt annorlunda än med de andra barnen. Bebisens hjärtljud sjönk regelbundet till 35-40 och trots dropp, olika bedövningar och diverse andra åtgärder hände ingenting. Jo, värkarna tilltog och jag upplevde det som om jag hamnat i helvetet.

Till slut blev det bestämt att barnet måste ut. Minns alltihop ganska suddigt, men kommer ihåg hur jag rullades ned till op. Massor med folk (känns bisarrt att jag numera är en av de där människorna, jobbmässigt alltså) och helt plötsligt hände nåt, maken slängdes ut och pang bom så sövdes jag. Jag vet inte vad som hände, varför det blev bråttom. Måste införskaffa förlossningsjournalen, för jag vill veta. Orsaken till att det blev snitt var iallafall att bebisen satt fast på nåt vis. Förlossningen gick inte framåt, och mot slutet såg man att det liksom höll på att stängas därinne. Weird. Bebisen höll på att backa tillbaka. Låter jätteskumt, men så fick jag förklarat det för mig. Till slut - om man inte ingriper - riskerar man en livmoderruptur. Alltså att livmodern går sönder, typ.

Hur som haver, vaknade på uppvak och fick ligga och vänta på B och bebisen. Mitt livs längsta väntan tror jag! När det slutligen ringde på dörren och maken släpptes in höll jag andan. Minns fortfarande hur hjärtat slog hårt, hårt. Och där låg hon. Världens finaste, mest intryckta och tilltufsade lilla Linnea. Är så tacksam att allt gick bra, att hon mådde väl när hon plockades ut och att jag bor i Sverige med en fantastisk förlossningsvård. Från att vi åkt in på BB vid halv tio tog det cirka fyra timmar innan hon var ute. Fyra oändligt långa, svåra timmar. Men vid halv två (cirka, har glömt haha) kom hon iallafall. Vår minsting.

Linnets första år har gått oerhört fort. Man hinner inte med. Hon är en nöjd liten tjej som gillar att busa med sina syskon. Hon pratar litegrann; säger mamma, pappa, titta, lampa, blomma, katt samt ett par ord till. Oftast blir det mest "vovvov". Allt är vovvov. Måste nog köpa henne en hundvalp. Hon gillar mat och äter ganska mycket. Hon producerar de tyngsta och läskigaste blöjorna. Hon sover bra (för det mesta) och kan inte gå än.

Hon gör mig väldigt glad, varje dag. När jag är ledsen räcker det med att borra in ansiktet mot hennes lilla kind, och snosa på hennes mjuka hår. Då nyper hon mig jättehårt i näsan och skrattar lyckligt.

Tack du lilla för att du kom till just oss!

Sliten

Har varit en lång arbetsvecka och jag är helt slut i huvudet. Som grädde på moset går Arvid och trillar i studsmattan, han och B är på akuten as we speak. Hände precis när jag kom hem från jobbet vid 16-tiden. Skulle kännas liiiite jobbigt om det blivit nåt med foten, framförallt för A:s skull förstås men även för vår egen. Veckorna framöver är minutiöst planerade, och en bruten fot passar liksom inte in i agendan.

Oh well. Har lärt mig massor under veckan som gått, imorgon är det nya tag som gäller. Är supertrött och som sagt helt mosig i skallen men bara att köra på. Maken börjar jobba igen och det är slut på "smekmånaden" som varit. Kommenterar urdåligt i folks bloggar nu för tiden men jag har gått in i någon slags bubbla och lär väl stanna där ett tag.

Hela huvudet är fullt

Detta med heltidsarbete alltså, voj voj. Jag hinner ingenting. Dock bara inskolningen som är på 100%, sedan går jag ned i tid. Jag hinner ingenting. Begriper inte hur jag skall orka med tre barn, hus, make borta i veckorna OCH arbete.

Tror att jag varit mammaledig lite för mycket de senaste åren, hehe. :)

Har hunnit fylla år, stort TACK för alla grattishälsningar!! Kom hem från jobbet som en trött liten trasa och blev uppvaktad med fina paket, tårta med tända ljus, egengjorda teckningar och glada barn. Förutom att fira födelsedag har jag inte gjort så mycket annat än att arbeta. Huvudet känns redan proppat med fakta, kunskap och information - schemaläggning, respirator- och CPAPutbildning, akut omhändertagande av liten prematur (ja, ni hör ju!), allmänna rutiner på avdelningen, dokumentation, mer utbildning...ALLT är annorlunda än vuxenvården, precis allt! Man får liksom ändra hela sitt tänk. Alla är snälla och förklarar, berättar och visar. Det får väl ta den tid det tar. Känns väldigt skönt att det är okey att vara ny. Och jobbet verkar helt fantastiskt. Det är detta jag vill göra, och när jag ser alla superproffsiga kollegor runt om mig hoppas jag att jag själv en dag kan komma dit.

Har läst bloggar extremt sparsamt men har en ledig dag idag och hoppas få tid till lite av varje. Typ kompisbesök, tvätt, städning, Wordfeud (hehe) och annat glammigt. :)

Kalaspinglan

Såhär stor har lillkotten blivit nu. Här på väg till födelsedagsfirande igår. Vi är en hel hög med släktingar som fyller år den här helgen så det blir en del kalasande. Om ett par veckor fyller L själv år. Ett år! Går inte att fatta.

Vandrande döda

Vojne vojne. Detta med att jobba heltid är en intressant upplevelse. Jag känner mig som en urvriden trasa när jag kommer hem efter arbetet, och om nätterna drömmer jag om små dansande, prematura bebisar.

Nästan iallafall. :)

Fast ja, det ÄR mycket att börja nytt jobb. Jag bävar för den dagen jag blir ensam med barnen och dessutom skall orka med jobbet. Anar att det kommer ta lång tid innan jag landar i detta.

Nåväl, nu är det iallafall HELG och grabbarna är på fotbollsträning. Vi firade min lediga lördag genom att dricka rödvin hemma hos A&J och väl hemma såg vi X antal avsnitt av "The Walking Dead". Tror den heter så. Tänk er zombier som springer omkring och tar livet av folk. Fina vänner och döda galningar - en perfekt lördag.

Jag laddar inför en lång arbetsvecka genom att loda runt hemma och observera Linnea dansa till David Guetta.

Allt är nytt

Puh. Dag ett avklarad. Många nya ansikten, nya rutiner, nya patienter (i miniatyrstorlek!) och överhuvudtaget nytt, nytt, nytt. Åkte hem igår, dödligt trött och med ett huvud som kändes proppat med potatismos.

Nu väntar kvällspass och därefter flera dagpass. B håller ställningarna hemma, känns oerhört tacksamt att kunna koncentrera mig på jobbet och inte på barnen (sorry kids) och hemmet.

No more stringtrosor

När jag var lite yngre var det mycket populärt med stringtrosor. Vet inte om dagens kiddosar vandrar omkring i sådana, men för egen del har jag övergett dessa små snörtrosor och kör lite mer bastanta modeller.

Nåväl, har kvar ett eller två par små minitrosor i byrån, och häromdagen hade jag ett av dessa par på mig. Var lite stressad och sprang omkring här hemma endast iförd trosorna i fråga samt ett linne. Ett icke-rumptäckande linne (förstår att ni får hemska syner på näthinnan nu, förträng dessa för att undvika permanenta mardrömmar).
Arvid (mannen som ser allt) satt i soffan och glodde på TV, men fick syn på mina trosor (eller rättare sagt min stjärt) och utbrast förtjust "mamma, dina sådana där stora rör sig när du går, de gungar liksom!".

Kan förtydliga att med "sådana där stora" menade han mina SKINKOR.

Detta påminde mig om många ting. Bland annat att jag verkligen måste börja träna, för såvitt jag vet är det inte direkt inne/hippt/modernt/ med skinkor som GUNGAR (gråt). De skall inte röra sig alls tror jag?? Dessutom måste jag köpa nya trosor samt bränna mina enda par stringtrosor på bål. Målet blir att Arvid våren 2013 skall säga att "mamma, dina sådana där SMÅ rör sig inte ALLS när du går!".

Nervös till tusen

Sista dagen som mammaledig! Iii. En era går mot sitt slut. Jag är apnervös, och väldigt tacksam att vår helg är fullbokad till 110% så jag slipper tänka. Igår åkte A&N hem till kompisar, rätt lyxigt att kunna göra ärenden ifred utan de stora barnen. Idag skall båda två få prova på fotboll - de var laddade till tusen här hemma, och "tränade" genom att slänga sig handlöst i vår säng samtidigt som L satt på golvet och tjöt av förtjusning. Vad gäller L händer det väldigt mycket just nu, hon ställer sig upp hela tiden (utan att hålla i sig), ser "vovve" överallt och klättrar i trappen. Hilfe.

Att ha en Susanne

Efter en dag som igår när man känner sig både ledsen, besviken och arg känns det fantastiskt skönt att få hit en Susanne. En Susanne som utan att blinka "signar upp" för inte mindre än tre barnvakstillfällen den närmaste tiden. Nattjobb - check, kvällsjobb - check. En tung sten försvinner från bröstet när man sakta men säkert ser min långa inskolningsperiod pusslas samman.

<3

Plussa på en sovmorgon till åtta och allt missmod känns långt borta. För närvarande. ;)

Och så lite bittterhet en fredag!

Mycket har ändrats sedan vi blev trebarnsföräldrar. I sanning. Bland annat har jag insett att jag varken kan eller vill splittra mig i tusen små, små delar för att hinna med ALLT och ALLA. Energitjuvar går bort, oförstående människor går fetbort och familjen kommer alltid främst.

Jag har helt enkelt varken tid, ork eller lust att må dåligt. Om någon klagar eller är missnöjd får ni gärna testa på att leva mitt liv i några veckor. Så kan vi snacka sen.

På måndag börjar nya jobbet och en ny era påbörjas. Jag misstänker att tiden kommer att bli ännu mer knapp. Känner mig spänd och förväntansfull, samtidigt bävar jag. Hur skall jag orka? Även om mammaledigheten kan vara enformig och tung ibland har den ju flera fördelar. Aldrig några egentliga tider att passa, till exempel. Nu blir det tvärtom.

Jag tror dock att det blir bra för mig att börja jobba tidigt. Har varit hemma så otroligt länge. Egentligen är jag nog ruskigt trött på att vara mammaledig. Har liksom ingen ork kvar, inget tålamod kvar och dagar som idag känner jag mig bara arg, bitter och innerligt TRÖTT på allting. Bland annat på att vuxna människor i min egen omgivning är så enormt själviska och barnsliga. Då, i sådana stunder, tänker jag elaka tankar. Till exempel att när dessa vuxna människor själva blir småbarnsföräldrar en gång, skall jag ligga där i min solstol och inte göra ett dugg för att hjälpa till. Inte lyfta ett finger för att avlasta, inte röra en min ens när jag ser hur trött/ledsen/utschasad/utled mamman/pappan i fråga är. "Been there, done that" skall jag säga, lyfta min paraplydrink, vifta litegrann på tårna och fortsätta läsa min pocket. Jag tänker inte erbjuda min hjälp, inte byta en blöja, inte underhålla bebisen medan mamman går på toaletten. Jag tänker inte ställa upp som barnvakt, jag tänker aldrig ringa och höra hur läget är. Aldrig förklara att "det blir bättre, de sover faktiskt om natten när de fyller sex, de äter inte mask/legobitar/kattmat i all evighet".

(Egentligen vet jag att det inte kommer bli så. Eftersom jag vet hur innerligt tacksam och glad man blir när någon erbjuder sig. När någon FRIVILLIGT (!!), utan att bli ombedd, tar hand om mina barn så att jag hinner torka mig i rumpan/duscha/sova en timme/stirra in i väggen. Jag vet ju hur jag kommer bli. Jag kommer ringa, jag kommer erbjuda min hjälp, jag kommer byta en blöja, gå ut en promenad, finnas där. Tror jag! Fast det senaste året har mitt skal blivit hårdare, bitterheten och ilskan har liksom kapslat in. Och det är mycket möjligt att jag blivit såpass hård och tuff att jag helt enkelt kommer bli den där människan på solstolen)