Bloggen om en trebarnsmammas fabulösa vardag - läs och njut. Jag lever ett högst ordinärt och vanligt svenssonliv, dock med en skimrande guldkant. Åtminstone om ni frågar mig. Är en flitig bloggerska sedan 2007. Älskar min familj och mina vänner. Gift sedan 2010. Hus- och kattägare. Ytterst otränad och en smula sockerberoende. Gillar att skriva, att läsa, att resa och att shoppa.

måndag 19 november 2012

Lille Katt

Ringde imorse och blev ombedd att komma in med Molle nån gång efter ett. Hade besök som drog ut på tiden under förmiddagen vilket gjorde att jag var sen, stressad och mådde aningen illa efter alltför mycket fikabröd. Vinkade adjö till goda vännen, rafsar ihop nycklar, handväska och försäkringspapper samt stuvar in mina sockerhöga ungar i bilen ihop med ett stycke sjuk katt. Kör rejält mycket fortare än hastighetsbegränsningen tillåter. Kommer fram till djursjukhuset, det är svårt att parkera där men jag lyckas trots att jag är totalt efterbliven vad gäller bilkörning och parkering i synnerhet. Krånglar ut bebis och katt ur Volvon, kommenderar A och N att bära min handväska och bilnycklar. Vi tågar in på led och jag känner mig plötsligt som någon slags Familjen-Annorlunda-morsa.

Vovovovov, skriker Linnea överlyckligt så fort vi kommer in på sjukhuset. Hon pekar och skrattar och vill hälsa NU. Jag försöker hålla fast henne samtidigt som jag anmäler Molle i receptionen. Offret för Linneas intresse, en liten arg jack russel, stirrar misstänksamt på mig och min lilla skara. Ser framför mig hur Linnets små fingrar knipsas av vid roten - snapp!

Tränger oss in det pyttelilla för katter avsedda väntrummet. Där sitter en tjej med en katt i koppel. "Jag har varit här sen elva" säger hon glatt. Känner hur jag liksom dör litegrann inombords - jag trodde att man skulle få tid direkt. Killarna börjar spela nintendo (tack GUD att jag tillät dem ta med den där lilla manicken!), Linnea klättrar på stolar och tjattrar oavbrutet. Katt, vovve, katt, titta häst, mamma, mamma, mammaaaaaa. Själv svettas jag i min vinterjacka. Den är varm och jag är trött på färgen. Känner mig ful. Och som sagt svettig. Molle ligger apatisk i sin bur och rör sig inte. Han rör sig absolut ingenting. Tänker att nu, nu dör han nog. Ser då hur han öppnar ögonen och kikar lite. Nähä, inte död än. Det som däremot dör är barnens Nintendo. Slut på batteri. Häpp.

Så förfluter X antal minuter. Minuter som blir till en timme. Ännu fler minuter. Vi försöker roa oss så gott vi kan i det lilla, lilla rummet. Till slut (efter ungefär 110 år) kommer en sköterska och vi blir visade till ett undersökningsrum. Ett pyttelitet rum. Ännu mindre än det första. Linnea som är trött på att vara still börjar leva rövare. Drar i sladdar, dansar runt, stojar. Veterinären som kommer in såsmåningom pratar litegrann med barnen och börjar därefter undersöka Molle. Arvid frågar om precis ALLT hon gör, och sedan (när han får svar) förklararar han (lite överseende sådär) att på STRÖMSHOLM (Djurakuten, TV 3 kl 19:00) gör man minsann inte alls så. Arvid älskar Djurakuten och är mycket insatt i hur man arbetar där, vilket vår vetrinär inser ganska omgående.
Linnea stojar vidare och blir uppmuntrad av Nils som gillar att någon annan får agera det svarta fåret. Ber honom ta upp något ur min väska som lillasyster kan roa sig med - tyvärr får han tag i ett paket nattbindor (don't ask) som Linnet sprider ut över golvet. Hon hinner också riva sönder ett donationskort (?) och måla lite på väggen med en bläckpenna.

Snart blir det bråttom och Molle håller typ på att dö framför ögonen på mig, mina tre små telningar och alla nattbindorna. "Vi bör nog ta bort honom" förklarar Arvid för veterinären som ser ut att undra hur gammal A egentligen är. Själv känner jag mig ganska vilsen och lite sorgsen. Dropp, nålar och röntgen i rasande fart, sedan skrivs Molle in över natten på djursjukhuset och försvinner iväg som en liten trasa i armarna på djurvårdaren. "Ledsen" säger Linnea och stryker Molles päls innan han bärs iväg. "Ledsen".

Jag kanske inbillar mig, men både vetrinären och djurvårdaren/sjuksköterskan ser lite lättade ut när vår lilla skara tågar ut genom dörren. Nils är sjuk av hunger, Linnea är argsint och vill klappa alla hundar hon ser och Arvid tjatar om hur det funkar på Strömsholm. När jag försöker backa med bilen kommer jag nästan inte ut (eftersom jag parkerade så snett från första början), och tröttheten, stressen och det lilla ledsna i hjärtat får mig att skriksvära en lång ramsa. Barnen tittar skrämt från baksätet, jag får plötsligt loss bilen och två hämtpizzor senare (orka laga mat efter X antal timmar hos djurdoktorn) är vi hemma.

Fy fan vilken skitdag. Nu får vi se om lillkatten överlever natten. Thank God att vi har försäkrat våra djur, för något säger mig att en övernattning på djursjukhuset är dyrare än en natt i sviten på Grand Hotel.

2 kommentarer:

  1. Skickar stora kramar till dig Kerstin. Hoppas Molle klarar sig! Tack för att du delar med dig även av sådana här dagar. <3

    SvaraRadera
  2. Fy vad trist med Molle :-( Och ja, det äter sviiiindyrt! Vårt hundskrälle blev sjuk innan försäkringen börjat gälla...9.300:- för två nätter.... Mer än vad byrackarn kostade....
    Kram!
    C

    SvaraRadera