Käraste lilla katt...

...vad jag saknar dig!

Många är de gångerna jag velat göra en nätt liten pälskappa av dig. I sanning. Åh vad arg jag har varit på dig, trots att du bara är en liten kisse. Du har fått stå ut med mycket - en trött och sliten flerbarnsmorsa är inte att leka med. Men trots mitt dåliga humör, mitt skäll och mina ibland hårda nypor som slängt ut dig genom dörren har du alltid, alltid kommit tillbaka. Borrat in ditt lilla ansikte i min tröja, lagt dig tätt intill och myst. När jag ropat efter dig har du kommit springande, ofta högljutt jamande.

Varje gång du varit ute och härjat har du återvänt; du har aldrig varit borta mer än något dygn. Nu har det gått en vecka och jag förstår att du inte kommer tillbaka till mig mer. Lilla katt, jag saknar dig så. Mer än jag nånsin kunde tro. Jag saknar din päls, ditt matfrieri, ja till och med alla dina alltför höga jamanden saknar jag. Kommer nog aldrig få en katt som dig igen. Du är omtyckt av så många, en stor personlighet i sanning. Alltid snäll mot barnen trots att de ibland bär omkring på dig som om du vore en liten ryggsäck. Alltid snäll mot våra gäster, mot andra katter (nåja...) och mot oss i familjen.

Var du än är så hoppas jag att du har det bra. Vad som än hände hoppas jag att det gick fort och att du slapp lida. Måtte vi få veta vad du råkat ut för, ovissheten är det värsta. Men OM du finns bland de levandes skara skall du veta att det står en burk med Whiskas i skafferiet. Du vet, en sådan du aldrig får i vanliga fall. Den är bara din, och kommer du tillbaka till mig får du äta upp alltihop på en gång. Det lovar jag.

Ikväll går jag ut på trappen och ropar en sista gång. Kanske kommer du då. Vi saknar dig så mycket lilla hårboll.