Flerbarnschock!

Dagarna går i ett rasande tempo - jag hinner inte med!! Numera känner jag hur jag liksom famlar i luften. Innan vi fick vår trea inbillade jag mig att den kommande bebisen antagligen bara skulle "hänga med". Ungefär som en liten behändig handväska. Man pratar om tvåbarnschock och sådär - själv upplever jag just nu storfamiljschocken. För det är så det känns. Tre barn ÄR mycket, det är stor skillnad. Precis som det är stor skillnad att få ett andra barn. Gränserna flyttas hela tiden fram.

Jag känner framförallt att den största skillnaden är att man tidigare var två föräldrar och två barn. Man grabbade tag i varsin unge. Helt plötsligt stämmer inte matematiken; det är fler barn än föräldrar hemma! Dessutom är jag ofta ensam. Ni kan ju räkna ut själva vad som händer. En liten mamma och tre barn. Tre SMÅ barn. Att vi har skaffat (hatar egentligen uttrycket "skaffa" barn...barn är nåt man får) kidsen så här tätt är självvalt. Det hymlar jag inte om. Ville få småbarnsåren klara i ett svep.

Men jeez. Det är mycket. Jättemycket. Och självklart har jag/vi ibland tänkt OM. Om vi hade väntat.... Känns fruktansvärt men så tänker man ibland. Även om man aldrig någonsin skulle vilja ha det här ogjort! Men när man är trött, sliten och känner att man fysiskt och psykiskt sett verkligen inte hinner med - då kommer tankarna. Och efter det ångesten - hur understår jag mig att ens tänka i dessa banor?!

Fast sedan, när man lugnat ned sig lite och alla tre är rena (nåja), matade och nöjda känner man att de är värda ALL slit i världen. Och småbarnsåren har sannerligen sin charm. Trots känslor av dåligt samvete, otillräcklighet och stress. Ger man en skopa kärlek får man tio tillbaka. Själv hoppas jag att jag har nått en vändpunkt. Efter flera år av stora "projekt" måste vi lugna ned oss här hemma. Ta en dag i taget. Andas. Göra vad vi kan för att underlätta vardagen.

Allt för att inte glömma bort hur läskigt tacksamma vi skall vara för de tre små skatterna vi har hemma.