Kattsand och pinsamt möte

Vår stad är en liten sådan och ibland träffar man på människor man absolut inte vill träffa. Vi snackar absolut INTE. Jag menar då inte "lite pinsamt, skämmigt, generande, jobbigt, besvärande"...nä, betydligt värre.

I mitt liv finns en sådan människa och idag träffades vi. I en zooaffär. Dit jag tagit barnen för att kolla in fiskar och köpa en ny kattlåda (mycket glamoröst). Kände mig plötsligt iakttagen och vänder mig om för att upptäcka den människa i världen jag helst av allt INTE vill träffa på.

Blä.

Trots att jag var kamouflerad i mössa och jacka modell stor, noterade mannen i fråga vem han stirrade på. Kände hur jag blev alldeles iskall, arg och samtidigt full i skratt (?). Sedan följde 20 pinsamma minuter då han i princip iakttog allt vad jag och pojkarna gjorde. Arvid petade i lite kattsand (sån där extra fresh och dyr sand) som låg i en låda. "Vad är detta mamma" frågade A, och jag förklarade att det var BAJSSAND. Sand som katterna bajsar i. Nils backade då tre steg, blev vit i ansiktet och skrek åt sin bror: "ta inte i bajset Arvid!!!"Anade då ett litet leende i mannens ansikte, men när han såg att jag kikade på honom tittade han snabbt bort.

Suck. Ibland önskar jag att jag bodde i en större stad. Där man aldrig träffar på sådana där människor. Menar inte att överdramatisera det hela; nu i efterhand är hela incidenten lite kul. Fast just då kändes det jobbigt. Å andra sidan säger väl lagen om alltings djävlighet att man träffar på sånt där folk även om man är bosatt i Mexico City. Typ.