Kill the blog?

Att döda eller inte döda, det är frågan. Ja, döda bloggen alltså. Jag har verkligen ingen skrivlust alls och hinner helt enkelt inte med. Hellre skiter jag i bloggandet än skriver något halvtrist. Så känns det.

Våra dagar och veckor springer förbi. Barnen leker med kompisar, bråkar, får gungor i ansiktet (hej deformerat fejs!), hoppar studsmatta, fyller fyra år (grattis Nisseliten), leker med lego, busar, spelar fotboll, skrapar knäna...tja, sånt som ungar brukar sysselsätta sig med. Vi träffar vänner, fikar, åker och handlar, gör ärenden. Helgerna är fyllda till max. Det blir så när en förälder jobbar konstiga tider och/eller är borta under veckorna. Jag börjar jobba snart och då kommer det kanske inte finnas tid för bloggen. Alls. Sitter överhuvudtaget mycket lite framför datorn just nu.

Man kan likna familjen vid ett företag. Ett företag som måste skötas för att fungera väl. Familjen AB. Företaget i fråga kräver en massa tid, engagemang och planering. När det dessutom expanderar utökar förstås "arbetsbördan" (obs, ser ej min familj som en börda...men ni fattar säkert). I takt med att kidsen växer, växer även deras behov av stimulans. Lek med kompisar är superviktigt. Jag har börjat skjutsa hit och dit, hämta hem ungar, låna ut mina egna.
Ändå saknar jag skrivandet ibland, även dagar som denna när allting gått i 110. Utan att något sådär jättespeciellt hänt. Det finns liksom alltid en rumpa att torka, alltid en mun att mätta, alltid någon att klä på, klä av, assistera. Tre barn är supermycket! Jag inser det mer och mer. De allra flesta vänner förstår. Och det är ju dem jag vill ha kvar i min närhet.

Har fyra ungar hemma för närvarande, och en av dem (den pyttiga) är urgrinig. Blir så när man inte sovit sedan förmiddagen. Hinner således inte skriva nåt mer. Nu vet ni iallafall att vi (ta i trä) mår bra. Har helt enkelt väldigt lite tid över, och då får bloggen bli lidande.