Och så lite bittterhet en fredag!

Mycket har ändrats sedan vi blev trebarnsföräldrar. I sanning. Bland annat har jag insett att jag varken kan eller vill splittra mig i tusen små, små delar för att hinna med ALLT och ALLA. Energitjuvar går bort, oförstående människor går fetbort och familjen kommer alltid främst.

Jag har helt enkelt varken tid, ork eller lust att må dåligt. Om någon klagar eller är missnöjd får ni gärna testa på att leva mitt liv i några veckor. Så kan vi snacka sen.

På måndag börjar nya jobbet och en ny era påbörjas. Jag misstänker att tiden kommer att bli ännu mer knapp. Känner mig spänd och förväntansfull, samtidigt bävar jag. Hur skall jag orka? Även om mammaledigheten kan vara enformig och tung ibland har den ju flera fördelar. Aldrig några egentliga tider att passa, till exempel. Nu blir det tvärtom.

Jag tror dock att det blir bra för mig att börja jobba tidigt. Har varit hemma så otroligt länge. Egentligen är jag nog ruskigt trött på att vara mammaledig. Har liksom ingen ork kvar, inget tålamod kvar och dagar som idag känner jag mig bara arg, bitter och innerligt TRÖTT på allting. Bland annat på att vuxna människor i min egen omgivning är så enormt själviska och barnsliga. Då, i sådana stunder, tänker jag elaka tankar. Till exempel att när dessa vuxna människor själva blir småbarnsföräldrar en gång, skall jag ligga där i min solstol och inte göra ett dugg för att hjälpa till. Inte lyfta ett finger för att avlasta, inte röra en min ens när jag ser hur trött/ledsen/utschasad/utled mamman/pappan i fråga är. "Been there, done that" skall jag säga, lyfta min paraplydrink, vifta litegrann på tårna och fortsätta läsa min pocket. Jag tänker inte erbjuda min hjälp, inte byta en blöja, inte underhålla bebisen medan mamman går på toaletten. Jag tänker inte ställa upp som barnvakt, jag tänker aldrig ringa och höra hur läget är. Aldrig förklara att "det blir bättre, de sover faktiskt om natten när de fyller sex, de äter inte mask/legobitar/kattmat i all evighet".

(Egentligen vet jag att det inte kommer bli så. Eftersom jag vet hur innerligt tacksam och glad man blir när någon erbjuder sig. När någon FRIVILLIGT (!!), utan att bli ombedd, tar hand om mina barn så att jag hinner torka mig i rumpan/duscha/sova en timme/stirra in i väggen. Jag vet ju hur jag kommer bli. Jag kommer ringa, jag kommer erbjuda min hjälp, jag kommer byta en blöja, gå ut en promenad, finnas där. Tror jag! Fast det senaste året har mitt skal blivit hårdare, bitterheten och ilskan har liksom kapslat in. Och det är mycket möjligt att jag blivit såpass hård och tuff att jag helt enkelt kommer bli den där människan på solstolen)