onsdag 20 juni 2012

Prenumerationer och umgänge

Jag har slutat prenumerera på diverse "mammatidningar". Upplever att jag bara blir stressad. Jag anser att mammatidningarna (speciellt en av dem...) förmedlar en lite skev bild av hur det är att vara småbarnsmorsa. Helst skall man laga avancerade middagar (som givetvis är ekologiska, estetiskt tilltalande, välsmakande och näringsrika) samtidigt som man vandrar runt i sitt trendiga, minimalistiskt inredda hem i höga, dyra klackar. Barnen leker snällt på golvet iklädda det senaste barnmodet. Tidningarna verkar dessutom ta för givet att man arbetar på kontor. Typ som...inredare eller marknadsassistent eller kommunikatör. Att kunna arbeta hemifrån talas det mycket om. Käka luncher på stan. Flexa hem tidigare. Sånt som är en omöjlighet i min och många andras värld. Man skall fixa superhäftigt lördagsgodis (det duger inte med en ask Zoo), ordna temakalas och åka till fjällen veckan efter man kommit hem från Gran Canaria.

Blir så innerligt trött när jag läser de där magasinen. Det känns ofta som om de riktar sig mot någon slags supermamma, en fantasifigur. Artiklarna försöker vara peppande och stödjande samtidigt som de visar bilder av superstylade, glammiga kändismorsor. Själv sitter man där i sina ledsna foppatofflor med snabbmakaroner i magen och känner sig världens sämsta.

Nåväl. Jag har slutat prenumerera eftersom jag blir stressad. Småbarnsåren är svintuffa, kanske lite extra tuffa när man som vi har tre barn tätt. Med en man som arbetar borta, ett hus att hålla ordning på samt ett skiftjobb att sköta finns det inte så mycket tid till att laga fancy middagar, dricka drinkar med tjejerna på after worken eller leta konstiga inredningsprylar på loppis.

Jag älskar att mina vänner tänker precis som jag. Att det skall vara enkelt. Lätt att umgås. Jag har ett stort behov av att träffa mina kompisar, de betyder mycket. Kanske lite extra mycket eftersom min egen familj bor en bra bit bort. Vi ses ofta, jag och mina kamrater. Och alltid under enkla former. Inget tjafs, liksom. Vi grillar, träffas och fikar, går till lekparken, sitter hemma och tjatar. Vi tar det enkelt. Lite varm korv till ungarna, gott att dricka till oss vuxna, en köttbit. Ingen jag känner är direkt fin i kanten (sorry folks). Snarare tvärtom hehe. Aldrig att jag behövt känna ångest över att jag inte bakat inför en fikadejt. Det duger gott med ett paket mariekex, eller Findus frysta bullar. Barnen leker och har roligt, vi föräldrar får prata "vuxensnack" och blir dessutom lite avlastade när våra barn röjer runt och liksom glömmer att gnälla, bråka och grina.

Jag har på senaste tiden mer och mer insett hur viktigt det är för mig att ha dessa fina människor nära. Jag hade inte klarat mig utan dem. Vi firar olika högtider ihop, vi reser bort tillsammans, vi delar både vardag och helg. Älskar våra små konstiga utflykter, de få gånger vi komer iväg på fest eller kanske får gå på stan utan barn. Lekparksträffar, grillkvällar eller bara ett uppiggande telefonsamtal. Många av kompisarna har barn i samma ålder som våra barn, vilket gör att kidsen har många, många vänner. Ibland är det svårt att få ihop det, med många barn, oregelbundna arbetstider eller helt enkelt ingen ork. Men ofta lyckas vi. Om så bara för en fika. Och det piggar upp nåt ofantligt.

Och någon gång skall det väl bli tid för trerätters middag. Kanske nyår 2014? En sak är säker, utan kompisarna hade jag haft oändligt mycket tråkigare, varit oändligt mycket mer ledsen, trött och arg. Jag tycker jag växer litegrann varje gång vi umgås. <3 (möjligtvis också på bredden...även Mariekex sätter sina spår)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar