Kärlek i väggarna

Detta med att sälja sitt hus...det känns i hjärtat. Nu har vi ju ingen aning om det överhuvudtaget finns intresse, men bara vetskapen om att det ligger ute på hemnet smärtar mig en aning. Beslutet har varit svårt att fatta. Känns tryggt att vi inte på något sätt har bråttom.

Beskrev mina känslor för en vän, och satte huvudet på spiken (säger man så?). "Du har ju blivit mamma i det huset!". Och ja - precis så är det. Det bor så många minnen här, så mycket kärlek, så många stora händelser (dessutom har det skrikits och kastats saker och kaskadkräkts, fast sånt talar vi tyst om). Vi har fått tre barn här i det här huset! Eller hm, jag har ju fött barnen på sjukhus, men när hela den där smärtsamma proceduren avklarats är det ju hem hit vi åkt med en ny, dyrbar skatt i baksätet. När vi skulle åka hem med Arvid hade vi en stor minibuss på grund av vår gigantiska mastiff. Jag skällde ut B eftersom han 1) inte förstod hur babyskyddet skulle sättas fast och 2) körde alldeles för fort (30km/h). Vi var precis sådär osäkra och vettskrämda som förstagångsföräldrar alltid är (numera möter jag dem på jobbet varje dag!). Tror till och med vi i panik ringde upp kompisarna som sålt bilstolen till oss.

Minns även när vi kom hem med Nils. Klockan var lite drygt nio på morgonen och det var gråkallt aprilväder. Lilleman kom vid 01:30 på natten så han var alldeles, alldeles ny. Kommer ihåg känslan när jag såg vårt hus och den då ettårige Arvid samt hans farmor på väg till brevlådan. Helt oslagbart. Hemkomsten med Linnet är dock lite mer luddig...är man trebarnsmorsa så är man.

Det bor tur och kärlek i väggarna här, det känner jag! Här hemma har kissat på en sådan där liten sticka och sett det där fantastiska plusset växa fram. Gravid! Jag tagit den första osäkra barnvagnspromenaden (sprang hem igen när A började skrika). Varit vaken på nätterna (ammat, letat nappar i komplett kolmörker, burit en skrikande Nisse). Dokumenterat när barnen tagit sina första steg, ätit gröt, sagt mamma. Jag har vandrat omkring som en osalig ande i väntan på att få åka in till BB. Vi har förlovat oss, byggt ut, gift oss. Haft vänner på otaliga fika/middag/kalas/spontanbesök.

Inte konstigt att man vill att huset hamnar i de rätta händerna. Hos någon som blir lika kär i det som jag blev för sju år sedan. Som ser möjligheterna precis som vi gjorde. Själva kom vi hit på visning i juli, och då är det nästan som vackrast härute. Grönt överallt, lummiga trädgårdar och superidylliskt. Kommer ihåg att vi blev glatt överraskade över hur snabbt det gick att åka hit från stan. Tio minuter. Precis lika nära som många andra, mer "kända" bostadsområden. Blev förälskad så fort jag steg in, kände att just detta vill jag ha. Hoppas jag får uppleva den känslan igen, någon annanstans.

Här kan ni kika in hos oss! Jag lovar att vi alltid har det lika städat och bortplockat som på bilderna.