Besegrad till slut

Jag har aldrig någonsin köpt nåt åt barnen för att få tyst på dem. Aldrig. Med andra ord har de har aldrig fått något för att hålla klaffen. Kanske eftersom de sällan eller aldrig bråkar när vi handlar. De är så vana vid att åka och storhandla med mig att de faktiskt sköter sig för det mesta. När Nisse var nyfödd hade jag honom först i babyskyddet, sedan satt han i kundvagnssitsen. Arvid satt i vagnen. Sedan handlade vi. Blev det skrik tog jag fram nappen. Nu är de stora och väldigt vana vid att hänga med precis överallt. Tandläkaren, Ica, banken... Drog en gräns vid gynekologen, det besöket bokades in då B var hemma. Man vill ju inte ge dem mardrömmar eller men för livet.
Visst tjatar de ibland och visst händer det att jag köper saker åt dem när vi handlar (nån DVD-film, kanske lite såpbubblor, tuggummin...), men det har aldrig hänt att jag låtit dem få något för att hålla tyst. Aldrig! Det har liksom inte behövts.

Igår blev jag besegrad. Av en ettåring med vild och farlig blick. Linnea fick tag på en liten mjukiskossa, eller rättare sagt: jag plockade ned den från hyllan och gav den till henne. Eftersom jag tänkte att den skulle hålla henne sysselsatt medan jag handlade. Sedan hade jag planerat att lägga tillbaka kon. Detta har alltid funkat med hennes bröder. De har på sin höjd protesterat litegrann när leksaken i fråga åkt tillbaka på hyllan.

När jag försökte ta kon gav Linnet upp ett avgrundsvrål. Skrek rätt ut, pekade och vrålade "muuuuuuu", tårarna sprutade. Försökte trycka in nappen men den slängde hon på golvet och vrålade återigen "mmmmmuuuuuuu". Shit tänkte jag och gav tillbaka kon. Hade lite bråttom och tänkte som så att jaja, kan ju lägga tillbaka den sedan.
Ha! In your dreams!! Under hela vår lilla tur på Ica höll Linnea ett krampaktigt tag i sin ko. Inte ens en gratisbanan kunde få henne att släppa taget. Hon åt bananen med kossan tryckt mot ansiktet. Vid kassan gjorde jag ett sista, halvhjärtat försök att ge kon till kassören, men då skrek hon så halva Maxi vände sig om. Priset för kon var 30 spänn, och vid detta laget var den helt täckt av Linneatårar och banan. Så jag gav upp. Arvid och Nils accepterade moget att Linnea fick ett gossedjur och de blev utan. De förstod (möjligtvis blev de skrämda när de såg hennes vansinniga blick och viftande små nävar).

Nu ligger kon i Linneas lilla sulky. Det ser ut som om den tittar på mig och hånler.