Tacksam

Trots att det suger att vakna alldeles för tidigt (går liksom emot ALLA instinkter att vakna före barnen när man är småbarnsförälder...) är det rätt najs att kunna stiga upp i tystnad, göra morgonkaffe och sätta sig vid datorn/TV:n en stund. Det är alldeles mörkt ute och jag måste kväva en impuls att börja julpynta. Extra plus i kanten är när man hittar ett paket grädde i kylen (hatar svart kaffe och mjölken är slut).

Sådana här morgnar brukar jag alltid känna enorm tacksamhet. Tacksamhet över det jag fått. Jag är tacksam över min familj och mina barn. Tacksam över att jag hittat en bra man, tacksam över att alla familjemedlemmar är friska (ta i trääää, skriker hypokondrikern inuti mig). Jag är tacksam över mina vänner och bekanta, tacksam över att kunna umgås med dem ofta, ofta. Skulle inte klara mig utan dem. Är så glad att de vill vara en del av mitt liv, dela vardagen med mig, energiboosta mig när jag behöver, planera olika aktiviteter, resor och andra konstigheter ihop. Jag skulle aldrig kunna lämna er (utom om jag blir ofrivilligt mördad eller så). Jag är tacksam över fina kollegor (både nya och gamla), att jag trivs här i vår ände av Sverige, att vi just nu i denna stund har det BRA.

Jag står där i köket och känner all denna tacksamhet, samtidigt som jag försöker öppna en kökslåda för att plocka ut en tesked. Plötsligt märker jag att lådj-veln inte går att öppna och all tacksamhet liksom blåser bort för att ersättas av mitt vanliga vansinne-när-saker-inte-fungerar-humör. Vrål. Kommer plötsligt ihåg att jag låst fast lådan för att hindra Linnea att plocka ut knivar och sånt. Avlägsnar spärren, plockar ut min tesked och känner att det nog behövs lite kaffe. Så kan jag fortsätta vara tacksam sen.