Nyårsafton 10/11 spenderades med goda vänner samt på jobbet. Åt gott här hemma, smällde raketer tidigt så att alla skulle hinna/orka vara med. "Fan!!" utbrast tvåårige Nils när det small som bäst. Hjälp, tänkte jag. Jag har förstört honom. Stack till jobbet vid nio, åt mer mat och tog hand om sjuka människor.
Fick influensa. Skitjobbigt.
Vi reste på bröllops/semesterresa till Thailand i februari. Tre veckor med sol, bad och total avslappning. Eller hum, det sista var väl inte helt sant. Har man barn som ännu inte är simkunniga går det liksom inte att slappna av. Jag och maken observerade avundsjukt andra föräldrar vars barn var lite äldre än våra och följdaktligen kunde simma. De mammorna och papporna låg och läste i sina solstolar; knallbruna, nymasserade och med välmålade naglar (manikyr för 50 spänn - som hittat). Själva badade vi med barnen från 08 på morgonen till 17 på eftermiddagen. Kritvita och skrynkliga som russin.
Fast man kan ha det värre. Jag vill tillbaka. Helst imorgon. Avskyr vinter, kyla och snö. Solsemester passar mig bättre.
Slutade jobbet i mars. Eller rättare sagt gick på havandeskapspenning. Just då var det skönt att sluta jobba; nu längtar jag tillbaka. Ibland. Var jag kommer hamna efter mammaledigheten är jag lite osäker på. Kanske på gamla jobbet där X antal roliga kollegor huserar. Kanske någonannanstans.
Fyllde 30. Ingen big deal, det är liksom inte läge att festa stenhårt när man är superpreggo. Får bli en annan gång. Kanske kalas till sommaren ihop med maken, som också fyllt?
I maj blev vi trebarnsföräldrar. Trodde förlossningen skulle fixas på en timme (med barn nr 2 kom vi in till sjukhuset 00:30...en timme senare höll jag Lillebror i min famn). Så blev det inte. Istället slutade alltihop med kejsarsnitt. Ganska omtumlande och väldigt jobbigt efteråt. Man hade ont såklart men värst var att inte kunna lyfta. Återhämtningen tog väldigt mycket längre tid än med de andra barnen. Att maken dessutom tvingades iväg på jobb efter två dagar gjorde inte saken bättre.
Fast när man vaknar på uppvak och hör en sjuksyrra säga att man fått "en fantastiskt söt liten dotter" är man såklart i himlen. Trots felsatt nål, ont i magen och allmän förvirring. Obs; vill även poängtera att ni skall ta det där med "fantastiskt söt" med en nypa salt. Faktum är att lillan var rätt tilltryckt när hon kom ut. Blir väl så när man fastnar i någon annans bäcken (oäää).
Idag är hon drygt sju månader. Och inte lika tilltryckt. En stadig liten krabat som ropar "papapapabababa" efter maken (och ofta efter annat med...). Som älskar sina bröder och kiknar av skratt när de fuldansar framför henne.
Sommar gick fort och var jobbig. Hösten gick ännu fortare och var jobbig. Har inte så mycket mer att säga om det där, denna bloggen är ytterst ytlig och icke-privat. Tack vare fantastiska vänner och bekanta lyckades jag komma upp till ytan.
Vår ragdollkille Zimon försvann. Jag väljer att hoppas på att någon knepig - men snäll!! - kattälskare stulit honom. Alternativet (uppäten) vill jag helst inte tänka på.
Blev gudmor åt en alldeles superfin liten flicka!
Julen har varit bra, nyårsafton likaså. God mat, familj, kompisar, marsipan, paket och annat trevligt.
Det är den andra januari, året är 2012 och jag ser fram emot ett förhoppningsvis roligt, spännande och givande år. Fast helst lite lugnare än 2011. Orkar inte med turbulens. Har inga nyårslöften - jag håller dem ändå inte. Kanske borde jag sluta äta Kesella. Har ingen aning om Arla gått med vinst förra året, men om så är fallet borde de tacka mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar