Att ta sig upp när man är nere

Det känns bra att vi går mot ljusare tider. Hösten har varit en mörk period för mig. Sommaren med egentligen. Vad konstigt att man kan känna sig otacksam när man har så mycket att vara tacksam över? Konstigt att känna sig ledsen när man egentligen borde vara glad. Konstigt att ständigt vara trött fast man inte har nån anledning.

Tycker inte om ordet deprimerad men har väl insett att det är det jag har varit. Förlossningsdepression? Ingen aning. Som jag skrivit tidigare har det hänt otroligt mycket i våra liv på oerhört kort tid. Kanske det som spökar.

Tycker egentligen inte om att lämna ut mig såhär i bloggen men använder ibland skrivandet till att försöka förstå mig själv. Känner dessutom att det vänt - jag hoppas iallafall det. Vi har fått hjälp från många olika håll och nu hoppas jag att det fortsätter uppåt. Har en hel del roligt att se fram emot, inga stora grejor (jag orkar inte med enorma projekt just nu...thank God att man exempelvis bara gifter sig en gång). Jag vill helst bara njuta av min familj och av våra vänner och bekanta. Hoppas och tror att våren blir en ljus och varm vår.

Varför jag illustrerar detta inlägg med en nutellapannkaka från Thailand vete 17. Möjligtvis på grund av att jag mer och mer inser att det är viktigt att ta vara på de små guldkornen i vardagen. En kopp kaffe på morgonen, egentiden på kvällen, ett biobesök med maken. En resa (liten eller stor)? Ett besök hos kompisen? Ett samtal från en gammal vän man trodde att man mist. Ett roligt sms som man blir peppad av. Vackert väder.

Och så vidare.