Isgata

Kombinerad långpromenad/skogspromenad idag. Barnen hade med sig sina kikare; "för att spana efter Zimon" som Nisse sade. Har inte hjärta att tala om att Zimon ligger i botten av en lodjursmage. Arvid förstår men Nils verkar fortfarande hoppas att vår lille kisse skall komma tillbaka.

Nåväl. Utrustade med kikare, barnvagn och kamera går vi ut i naturen. Arvid trillar ned i ett dike och skriker gällt. Jag blir livrädd och tror att han brytit benet. B skrattar åt sin äldste son som ligger och sprattlar på marken. Inte särskilt kärleksfullt.

Vandrar runt ett slag och kollar djurspår. Sedan hittar barnen en massa isbitar. Inte sådana man stoppar i glas; vi snackar enorma BLOCK som de vill att vi föräldrar skall bära hem. B skyller på att han saknar vantar. Det gör inte jag, och följdaktligen får jag bära fyra jättestora isklumpar (typ tio centimeter tjocka). Det är jättetungt och mina händer slinter så isblocken ramlar i backen. Krasch!! De går sönder och Arvid börjar gråta. Han slänger sig på marken och grinar hjärtskärande. Vilket leder till att B får ta på sin mina vantar och gå tillbaka, bryta loss några fler block och kånka hem dem.

Nu ligger de på trappen tror jag. Isblocken alltså. Vet inte riktigt vad vi skall ha dem till. "Vi kan väl förvara dem i källaren" tyckte båda killarna, men näää. Gränsen mellan galenskap och tokeri är hårfin i sådana här fall. Man behöver inte göra ALLT för sina barn.