söndag 4 mars 2012

Jag och Rolf L

Igår var ingen rolig dag, hoppas på bättring idag. Det känns i hela kroppen att jag varit ensam alldeles för länge. Inte så lätt när man själv inte mår bra, barnen är hemma från förskolan och lillan vill bäras heeela tiden. Jag är bortskämd med att ha en nöjd bebi som sällan eller aldrig "gnylar".

Igår började hon grina så fort jag satte ned henne på golvet. Och vid sju så grinade jag. Det gjorde jag faktiskt. För en gångs skull.

Nä, ingen bra dag igår. Jag är stolt över att jag fixar att ta hand om mina barn själv. Dagarna går i 110km/h, man byter blöja, fixar frukost, plockar undan, storhandlar, lagar lunch, ordnar middag, tvättar, går ut och leker, sticker iväg till kompisar... Jag ÄR stolt. Fast ibland, som igår, undrar jag vad jag egentligen sysslar med. Kommer ju inte direkt få medalj för det här om tjugofem år. Ett offentligt erkännande, diplom av kungen (eller Estelle hoho), tiotusen rätt in på kontot.

I mina svartaste stunder känner jag mest en stilla undran över hur i h-lvete jag skall orka. Fjantigt, jag vet. Jag har (ta i trä) inga sjuka barn, jag är (ta i trä) frisk själv och så vidare. Jag har INGET att klaga över. Men ibland blir det bara för mycket. Speciellt när man jämför sig med andra. Och då spelar det ingen roll att man kanske kommer sitta där om tjugofem år och vara superstolt över sig själv, att man pallade med. Det är som i Fucking Åmål ni vet, när den ena av tjejerna säger att "alltså tyvärr, men jag är hellre glad nu än om tjugofem år".

Fast kanske ändå. Kanske jag också kommer känna som Rolf Lassgård. Såg ni Skavlan när han var med? Jag älskar Rolf, always have, always will. Jag älskade honom lite till när han satt hos Skavlan och förklarade att han och hans fru ALLTID haft med barnen överallt. Aldrig gjort något utan dem, aldrig rest utan dem, aldrig lämnat bort dem. Och han var stolt över det. Då älskade jag Rolf! Inte på grund av att jag tycker att man aldrig bör lämna bort sina barn, definitivt inte! Däremot kände jag så väl igen mig, och det är en skön känsla när man oftast känner sig mest ensam i världen.

Fast äh. Det blir nog bättre. Det klart det blir! Jag vet varför jag känner så här, jag har varit ensam för länge. Mer än tio dagar i sträck är för mycket. Speciellt när man står utan dagis och inte mår bra. Dessutom är jag för envis. Det är så ovant att be om hjälp. Måste lära mig att fråga. För frågar man inte kommer aldrig någon.

Så, nu stoppar vi undan detta bittra blogginlägg långt in i byrålådan. Och jag skall fortsätta vara stolt att jag tar hand om mina ungar själv. Det SKALL man göra. Är man 30+ skall man fanimig kunna ta hand om sina barn själv. Kan man göra dem skall man också klara resten. Annars är jag övertygad om att man sätter ett fett, jävla krokben för sig själv.

Hejdå från Bitterfittan

2 kommentarer:

  1. Det kommer ett liv efter den här tiden, tro mig. Och jävlar i lådan vad jag njuter av det! Men då, förr, när jag också grät vid sjutiden på kvällen, eller ibland redan sju på morgonen när jag insåg att det var tolv timmar kvar tills barnen skulle sova, trodde jag inte på det. Men plötsligt en dag försvinner barnen till skolan. Sover hos kompisar. Tvättar håret själva. Och det blir oceaner av tid över till slitna mammor och pappor!

    SvaraRadera
  2. Äh ibland måste man få känna sig sådär! Man måste få gnälla ur sig även fast man vet att man har det hur bra som helst, egentligen!

    Det är det som gör bloggandet så bra tycker jag, att man kan vräka ur sig allt och sen är det lixom bra på nått vis...lite som det där minnessållet dom har i Harry Potter, där man kan lägga i tankarna när de blir för många i skallen! ;)

    Imorron känns det säkert bättre!
    Kram

    SvaraRadera