Riktigt usel kväll, ännu sämre natt. Var inte på mitt bästa humör i morse när jag körde grabbarna till dagis. Orken är slut, har inte fått en minut för mig själv på...evigheter, typ. Det är ett speciellt liv detta. Som man bara kan förstå om man upplevt det själv. Det tär på krafterna att vara helt ensam med de små, varje minut, varje timme, varje dag. Aldrig själv. Du måste klara ALLT själv, för ingen annan gör det. Du MÅSTE laga middag, för barn kan inte leva på mackor även om din egna uppfuckade kropp fixar smörgås tio dagar i rad. Du MÅSTE byta alla blöjor, du MÅSTE handla, du bara MÅSTE fungera. Du måste svara på alla frågor, du måste läsa, du måste torka snor, du måste ta med bebin in på toaletten om du skall sitta där en stund. ;) Annars kanske hon äter upp en legobit och dör. Alternativt kan du be din femåring passa henne men på så sätt ge honom alltför stort ansvar.
Körde fort, fort till dagis. A och N har varit hemma sedan förra tisdagen, och det märks. Bråk, tjyvnyp, slagsmål, mobbning...de har gått varann på nerverna de senaste dagarna. Nisse kände väl av min sinnesstämning och började såklart att krångla. Puttade in storebror i skostället, ville inte att jag skulle gå. Grät, "jag vill vara med dig mamma!".
Fast det vill han ju inte. Han vill inte vara med mig just nu, det vill ingen. Och han har längtat till dagis! Jag lirkade, kramades, ömkade, men blev arg och mer irriterad... Till slut tappade jag tålamodet (trött, ledsen, hostig, ont i ryggen) och fick fram "men jag vill inte vara med er!! Jag orkar inte Nils!".
Jag vill inte vara med er. Schysst va? Blir väldigt utlämnande nu, men jag känner de flesta av er som läser (tror jag).
Kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag satt på huk där i dagisentren. Jag orkar inte! Jag måste få åka hem, måste få den här dagen utan några måsten! Jag orkar inte laga lunch, jag orkar inte gå ut och leka i skogen/klappa hästar/promenera till bondgården/cykla; jag pallar inte! Jag fixar inte ett mellanmål till, jag orkar inte med galonbyxor, vantar, syskonbråk och trots idag. Jag vill sitta i mitt överjävligt smutsiga hus och stirra på Linnet när hon äter jord. Typ. Orkar inte med tre barn en dag till. Det går inte. Inte när man hostat halva natten så man nästan kräks. Inte när det minsta barnet förvandlats till en minidrake som gråter så fort man sätter ned henne på golvet.
Så kommer en fröken, hon ser förstås hur jag mår. Hon hivar upp Nisse på armen och allt blir bra. Jag åker, tutar lite och Nisse vinkar. Han ser glad ut men jag gråter ändå. Jättemycket. Ni vet, så man blir sådär osnygg (snor i ansiktet, svullna ögon och alldeles tilltufsad). Känner mig så jävla usel. Det är ju inte deras fel. Att jag varit ensam för länge, alltså. Det är inte deras fel. Ändå går allt ut över dem. Jag borde vara så jävla tacksam men ändå..."jag vill inte vara med er".
Hej hej!! Ååh vad jag förstår dig väl! Jag läser din blogg, men kommenterar aldrig *skäms på mig att jag inte visar att jag kikar in då å då*
SvaraRaderaHär hemma är det nästan lika som hos dig, med några skillnader dock; jag har "bara" ett barn men dessutom två hundar varav ena är dryga året och vääldigt energisk alltså. Två små kaniner har vi oxå. Så var det ju detta med att vara tvungen att göra ALLT själv HELA tiden DYGNET RUNT! Det är slitigt att få ihop allt å jag bet hur trött man blir! Mannen min är utomlands ca 5månader så tro mig när vi i alla fall är två som känner sig slitna :-/
Kämpa på!!!! /Linda
Du är INGEN dålig mamma KERSTIN! Det är inte konstigt att bägaren ibland rinner över.... det gör den väl för oss alla men man blir så ledsen när man känner att man sagt sakrer som man inte menar. Det är inte fel av dig barn måste också förstå att man inte är "perfekt" och ofelbar så är det i själva livet! Jag önskar jag fanns närmare dig men skickar här en HÅRD varm kram!!// S:et
SvaraRaderaStackars. Jag blir alldeles tårögd när jag läser, för din skull alltså, jag tror inte att N tar illa vid sig av det du sa eller så... alla föräldrar tappar tålamodet ibland, svär eller saker man inte menar. Hoppas karlen kommer hem och avlastar snart. Finns det nån annan i närheten du kan be om hjälp, släkt, vänner? Vet själv att det är skitsvårt att be om hjälp, men de flesta vill ju faktiskt hjälpa till om man frågar... men det är det där med att fråga.. hm.. Jag hade helt seriöst behövt skrivas in på avdelningen jag jobbar på om jag skulle vara själv med tre barn, du är superduktig även om det brister ibland!
SvaraRaderaNär du hämtar gossarna imorgon kan ni väl komma upp?
SvaraRaderaJag orkar laga tre portioner extra till middag, det lovar jag - och lite kaffe på det sen. Och lite allmänt skitprat.
KOM
Nås på jobbet eller sms
Du, man får bryta igenom då och då. Jag kan inte drömma om hur det är att vara i din situation men är det nåt jag lärt mig av min utmattningsdepression så är det att ingen är perfekt och ALLA behöver egentid. Du är ingen dålig mamma för att du känner att du inte orkar varje dag, alla dygnets timmar. Tänker på dig och håller tummarna för att B snart är hemma. Om det är till någon tröst och får dig att må bättre har jag problem att orka med mig själv alla dagar :)
SvaraRaderaStor kram till dig!
Jag tror bar orden kom ut lite olyckligt ur din mun. För vuxna får det en helt annan innebörd än vad det fick för N som sagt samma sak men tvärtom. Men jag förstår att du tycker det känns jobbigt. Jag har de senaste två veckorna varit själv en hel del med O då J varit borta på jobb. Känner lite samma sak, det är bara jag som ska göra allt. Kan inte föreställa mig det gånger tre.. Men det blir bättre ska du se! Kram
SvaraRaderaJag känner inte dig, men har av ren slump läst din blogg länge, både här och tidigare. Du är fantastisk! Vilket jobb, tre barn tätt, utbildning och man som jobbar borta. Klart det brakar ibland när alla är sjuka. Fick tårar i ögonen av ditt inlägg, hög igenkänningsfaktor, och en olycklig människa bakom tangenterna. Hoppas mannen kommit hem nu så du får vila upp dig ett tag.
SvaraRaderaKram från en vilt främmande människa som beundrar dig!
Fy fan vad jobbigt! Hoppas dock att du förstår att alla mammor - tillåmed supermammor som du själv - brakar ihop lite då och då. Man säger inte alltid saker man är stolt över efteråt, men var tacksam över att du är klok nog att inse att det INTE är du som person egentligen. Massa pussar å kramar (från en som brister mycket oftare än du, tyvärr) <3
SvaraRadera<3 Älskade lilla. Du är världens bästa mamma. Du vet väl det? Men du är inte övermänsklig. Förstår att det kändes tufft och jobbigt för dig själv när du sa sådär, men jag tror inte N tog åt sig på det viset... Kärlek!
SvaraRadera