Ryggen

Måndag igen. Jag tycker helgerna går evinnerligt fort, och då har vi ändå oftast långhelg här hemma. Barnen sov BRA i natt, även L. Från klockan 19 till klockan 07:30. Inte ett ljud hördes däremellan. Mer sånt hoho.

Eftersom detta är Gnällbloggen med stort G vill jag passa på och upplysa er om att jag börjat få väldigt ont i ryggen. Vad gör man åt sånt? Någon som har bra tips? Antar att det bästa vore att 1) sluta lyfta så himla mycket barn hela dagarna och 2) börja träna för att stärka ryggmusklerna. Jag anar tyvärr att min rygg tagit mycket stryk de senaste fem åren.

I fredags fick jag en flaska liniment (stavas det så?) av Anna. Man tar på det där och sedan brääännnnneeeer det. Borde man fixa lite massage också? Har ingen aning. Rätt tråkigt att känna sig som en gammal tant. Har aldrig haft ont i ryggen tidigare.

Hejdå från Gamla Damen

Påskrift

Vaknade i ottan av en spark i ansiktet. Bokstavligt talat. Eftersom jag hostat halva natten kändes detta uppvaknande något...jobbigt. Båda killarna hade smygit ned till vår säng och därför låg vi allihop som packade sillar. Fram tills A tyckte att det minsann var dags att stiga upp.

Bara att släpa sig ur sängen, trycka in linserna, sätta på kaffet och hoppas på en bra dag. Jag har massor att göra, bland annat skriva på papper på Nya Jobbet. Iii. Kommer se mig omkring med nya ögon. Förra gången jag besökte avdelningen visste jag ju inte alls om jag skulle få något jobb eller ej.

Spännande.

Insomnia igen

Igår kunde jag inte sova. Hemskt! Timmarna gick och alla andra sov som stockar. Väldigt stressande. Låg och funderade på allt och ingenting, slösurfade (kollade bland annat in ett par ex på FB...sånt gör jag verkligen aldrig, helt ärligt alltså....men i natt var det rätt underhållande), räknade får, blev stressad, gick upp och drack vatten och lyssnade på ljud utanför.

Sista gången jag kollade på klockan var hon tre. Vid halv sex tyckte ett av barnen att det var en bra ide att gå och bajsa. Händer aldrig annars. Vid halv sju ville L ha välling och vid sju tyckte pojkarna att det absolut var dags att gå upp (A hade då legat och omformaterat mitt ansikte till olika grimaser i cirka 20 minuter...är man medvetslös så är man).

Dessa sömnproblem har kommit sedan vi fick tredje barnet. Och jag vet inte varför. Men att som småbarnsförälder ligga vaken när bebisar och småknytt sover suger FETT, I tell you that.

Oväntat besök

Passade på att sova när Bebin sov tidigare idag. Så enormt välgörande, mådde mycket bättre när jag vaknade. Plockade upp det nyvakna barnet och fick armen full med bajs med en gång. Kikade in under hennes lilla skära klänning och hejsan, hoppsan vad otäckt det såg ut. Bara att bege sig till badrummet för tvagning, skrubbning och blöjbyte.

I samma sekund knackar det på dörren, och jag (som tror att det är en vän) ropar "kom in, det är bajs här, jag kan inte röra mig". Fortsätter byta och det knackar igen. Skriker ännu högre att "det är baaaaajjjjsssss hääääär, kom in!!".

Dörren öppnas och en förskrämd (men väldigt grov) röst ropar "hallå?". Det visar sig vara en kompis till B och hans snickarkompis. Pinsamt. Där står jag med håret på ända, iförd legging och linne, med en naken Linnea på armen plus bajsfläckar lite överallt. Som tur var är B:s kompis trebarnspappa plus att han byggde ut här hemma när Nisse var bebis. Han är alltså dels van vid bajs och dels rätt van vid att se mig sådär. Oklädd, nyvaken och stressad alltså.

I sådana stunder önskar jag att jag var en sån där morsa som ständigt glider runt uppsnofsad. Ni vet, iordninggjord och snygg. Ständigt redo för oväntat besök. Alltid bajsfri, snyggt klädd och förberedd för whatever. Fast frågan är om sådana finns? Dessa mammors barn bajsar väl de med? I alla småbarnsföräldrars hem råder ett visst mått av kaos. Det är jag övertygad om. Smulor, repor, kladd, bajsblöjor, legoklossar och små kvarglömda strumpor. Vad man sedan väljer att visa upp i en blogg är en annan sak. Jag inbillar mig att ni gillar min blogg just för att den INTE visar upp en rosaskimrande bubbelgumsfasad med "dagens outfit", matchande leksaker och smulfria ytor.

Telefonelände

Startade morgonen med att stå i telefonkö till Vårdcentralen i typ 40 minuter. Därefter blev jag framkopplad, men oturligt nog hände någonting och samtalet bröts.

Gaaah. Höll på att strypa telefonj-veln alternativt kasta ut den (än en gång hehe) på åkern. Var dock bara att ringa upp igen och sedan få vänta sviiiiinlång tid på att slutligen bli uppringd av en sköterska. Stackars, stackars alla gamla som ringer och som inte kommer fram/blir bortkopplade/inte förstår hur man skall trycka. Jag fattar varför akuten är överbelastad. Inte lätt att vara 80+ och begripa alla knapptryckningar, felkopplingar och bortkopplingar. :(

Puh. Vilken dag. Har gått i ett. L fick feber igen igår, hon avslutade antibiotikakuren i lördags. Mycket Mystiskt. Idag var tempen lägre men hon är inte så fräsch.

Ibland blir man bara så trött.

Imorgon ber jag till en högre makt att A och N inte är sjuka de med. De behöver verkligen få komma till förskolan. Själv tänker jag stanna hemma och njuta av ensamheten (L är ju också här förstås). Måste kurera mig.

Förmiddagskaffe

Varför går helgen så fort? Undrar hur det kommer kännas när man börjar jobba. Då kommer flera helger ägnas åt jobbet.

Fast det gör ingenting. Jag är så himla glad över mitt nya jobb, så jätteglad!!

Hur som helst, A och N har dragit på sig vårskorna och är ute i trädgården. Vi har tagit det superlugnt både fredag och lördag eftersom vi inte mår riktigt bra ännu. Är väl jag som mår sämst, hostan ger sig aldrig.

Vaknade vid 09:20 idag till ljudet av dammsugaren och kaffebryggaren. Me like. :)

R.I.P

R.I.P ljusstaken, som min kära granne uttryckte det. Oh well, nu har ilskan lagt sig. Jäkligt trist när saker går sönder men hade varit värre om någon brytit ett ben eller så. Dessutom kunde ju BÅDA ljusstakarna trillat i golvet. :)

Idag är jag oändligt trött, tack vare en oändligt lång Games of Thrones session igårkväll. Får se till att sova middag under dan, annars kommer mitt urgriniga humör gå ut över samtliga familjemedlemmar. :)

Bild lånad från www.designonline.se

Den jävla ljusstaken

...Och så adderar vi lite skit till en redan pissig dag. Ser ni ljusstakarna på bilden? Orrefors. Good shit, expensive shit (obs, inget skryt, fick dem i bröllopspresent av mina brorsor, jag och B har annars mest krimskrams från Ikea).

Jag hade två. Fram tills för cirka 60 minuter sedan då A och N valde att sparka en fotboll på den ena ljusstaken så den GICK SÖNDER. Krossades i småsmulor.

Varför har man då framme en sådan dyr, fin ljusstake, undrar ni då? Jo, förstår ni, jag har känt att jag inte pallar med att inreda hela vårt hem efter barnens liv och leverne. Inte helt. Jag har inga ljuslyktor eller krukor stående på låg höjd, inga dyra prydnadsföremål framme och så vidare. Jag har anpassat mig. Tagit bort dukar, plockat undan porslin, skapat fria ytor. Det enda jag hade var de där jäääävla ljusstakarna, högst uppe på en byrå. Något fint kan man väl få ha trots att det kryllar av småglin hemma?

Hur som helst. Nu är en kraschad. Hur jag reagerade? Som en unge. Grät, svor, skrek, förbannade. Jag är fortfarande arg. Och B har stuckit till skogs med alla barnen. Jag tror inte de kommer hem igen.

P.S Jag är faktiskt ledsen. Jätteledsen. Det handlar bara om en ljusstake, en fucking ljusstake som går (och kommer) att ersättas. Men ibland känns det som om barnen tar över för mycket. Deras avtryck syns överallt i vårt hem, ingenting får man ha i fred. Golv, väggar, tapeter, mattor, föremål - allt tar SÅ mycket stryk. När jag var barn fick jag aldrig någonsin vara i vardagsrummet och leka. Från och med idag gäller den regeln här hemma med. Jag är fullt allvarlig. Från och med nu vill jag ha mitt vuxna vardagsrum ifred. Min ENDA, ensamma, singelljusstake skall få stå tryggt in peace. D.S

Hälsningar En som grinar över skitsaker

Bidrag och SGI...

Jag började läsa hösten 2009. Jag studerade 50% och jobbade 75%. För att skydda min SGI (sjukpenninggrundande inkomst) var jag enligt Försäkringskassan tvungen att ta ut studiebidrag, fast jag egentligen inte behövde det. Var väl rätt naiv och icke-påläst, men jag fick mitt bidrag och på så vis har jag skyddat min braiga SGI (den jag hade redan som mammaledig med första barnet).

Fick ett kuligt brev i fredags som vänligt talade om att jag minsann tjänat för mycket under 2010 och därför kommer bli återbetalningsskyldig till CSN. Häpp! Antingen kunde jag alltså struntat i studiebidrag och fått sänkt SGI, och därmed skitkass mammapeng. Eller så kunde jag tagit bidrag och på så vis skyddat SGI:n. Men därmed blivit återbetalningsskyldig. Fattar inte vad jag kunde gjort annorlunda.

Oh well, finns värre saker. Men störigt att bli skyldig CSN X antal kronor. Blir till att ringa idag och höra hur illa det är.

Trevlig måndag!

Tack igen

Återigen; tack snälla ni som kommenterat. Det värmer oerhört. Jag blir både rörd, stolt och jätteglad när jag läser alla alldeles för fina ord.

TACK!

Tiden räcker inte till för bloggen just nu, men iallafall:
Ingen annan än L har blivit sjuk, hon mår mycket bättre trots att snoret rinner. Hon har sovit mycket vilket känns jättekonstigt, i vanliga fall sover hon knappt middag ens. Just nu är killarna och klipper sig hos min vän C. Själv skall jag ge mig av lite senare, alltså inte ge mig av permanent hehe, tänkte bege mig ut på ärenden.

Jag vill inte vara med er

Riktigt usel kväll, ännu sämre natt. Var inte på mitt bästa humör i morse när jag körde grabbarna till dagis. Orken är slut, har inte fått en minut för mig själv på...evigheter, typ. Det är ett speciellt liv detta. Som man bara kan förstå om man upplevt det själv. Det tär på krafterna att vara helt ensam med de små, varje minut, varje timme, varje dag. Aldrig själv. Du måste klara ALLT själv, för ingen annan gör det. Du MÅSTE laga middag, för barn kan inte leva på mackor även om din egna uppfuckade kropp fixar smörgås tio dagar i rad. Du MÅSTE byta alla blöjor, du MÅSTE handla, du bara MÅSTE fungera. Du måste svara på alla frågor, du måste läsa, du måste torka snor, du måste ta med bebin in på toaletten om du skall sitta där en stund. ;) Annars kanske hon äter upp en legobit och dör. Alternativt kan du be din femåring passa henne men på så sätt ge honom alltför stort ansvar.

Körde fort, fort till dagis. A och N har varit hemma sedan förra tisdagen, och det märks. Bråk, tjyvnyp, slagsmål, mobbning...de har gått varann på nerverna de senaste dagarna. Nisse kände väl av min sinnesstämning och började såklart att krångla. Puttade in storebror i skostället, ville inte att jag skulle gå. Grät, "jag vill vara med dig mamma!".

Fast det vill han ju inte. Han vill inte vara med mig just nu, det vill ingen. Och han har längtat till dagis! Jag lirkade, kramades, ömkade, men blev arg och mer irriterad... Till slut tappade jag tålamodet (trött, ledsen, hostig, ont i ryggen) och fick fram "men jag vill inte vara med er!! Jag orkar inte Nils!".

Jag vill inte vara med er. Schysst va? Blir väldigt utlämnande nu, men jag känner de flesta av er som läser (tror jag).

Kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag satt på huk där i dagisentren. Jag orkar inte! Jag måste få åka hem, måste få den här dagen utan några måsten! Jag orkar inte laga lunch, jag orkar inte gå ut och leka i skogen/klappa hästar/promenera till bondgården/cykla; jag pallar inte! Jag fixar inte ett mellanmål till, jag orkar inte med galonbyxor, vantar, syskonbråk och trots idag. Jag vill sitta i mitt överjävligt smutsiga hus och stirra på Linnet när hon äter jord. Typ. Orkar inte med tre barn en dag till. Det går inte. Inte när man hostat halva natten så man nästan kräks. Inte när det minsta barnet förvandlats till en minidrake som gråter så fort man sätter ned henne på golvet.

Så kommer en fröken, hon ser förstås hur jag mår. Hon hivar upp Nisse på armen och allt blir bra. Jag åker, tutar lite och Nisse vinkar. Han ser glad ut men jag gråter ändå. Jättemycket. Ni vet, så man blir sådär osnygg (snor i ansiktet, svullna ögon och alldeles tilltufsad). Känner mig så jävla usel. Det är ju inte deras fel. Att jag varit ensam för länge, alltså. Det är inte deras fel. Ändå går allt ut över dem. Jag borde vara så jävla tacksam men ändå..."jag vill inte vara med er".

Jag och Rolf L

Igår var ingen rolig dag, hoppas på bättring idag. Det känns i hela kroppen att jag varit ensam alldeles för länge. Inte så lätt när man själv inte mår bra, barnen är hemma från förskolan och lillan vill bäras heeela tiden. Jag är bortskämd med att ha en nöjd bebi som sällan eller aldrig "gnylar".

Igår började hon grina så fort jag satte ned henne på golvet. Och vid sju så grinade jag. Det gjorde jag faktiskt. För en gångs skull.

Nä, ingen bra dag igår. Jag är stolt över att jag fixar att ta hand om mina barn själv. Dagarna går i 110km/h, man byter blöja, fixar frukost, plockar undan, storhandlar, lagar lunch, ordnar middag, tvättar, går ut och leker, sticker iväg till kompisar... Jag ÄR stolt. Fast ibland, som igår, undrar jag vad jag egentligen sysslar med. Kommer ju inte direkt få medalj för det här om tjugofem år. Ett offentligt erkännande, diplom av kungen (eller Estelle hoho), tiotusen rätt in på kontot.

I mina svartaste stunder känner jag mest en stilla undran över hur i h-lvete jag skall orka. Fjantigt, jag vet. Jag har (ta i trä) inga sjuka barn, jag är (ta i trä) frisk själv och så vidare. Jag har INGET att klaga över. Men ibland blir det bara för mycket. Speciellt när man jämför sig med andra. Och då spelar det ingen roll att man kanske kommer sitta där om tjugofem år och vara superstolt över sig själv, att man pallade med. Det är som i Fucking Åmål ni vet, när den ena av tjejerna säger att "alltså tyvärr, men jag är hellre glad nu än om tjugofem år".

Fast kanske ändå. Kanske jag också kommer känna som Rolf Lassgård. Såg ni Skavlan när han var med? Jag älskar Rolf, always have, always will. Jag älskade honom lite till när han satt hos Skavlan och förklarade att han och hans fru ALLTID haft med barnen överallt. Aldrig gjort något utan dem, aldrig rest utan dem, aldrig lämnat bort dem. Och han var stolt över det. Då älskade jag Rolf! Inte på grund av att jag tycker att man aldrig bör lämna bort sina barn, definitivt inte! Däremot kände jag så väl igen mig, och det är en skön känsla när man oftast känner sig mest ensam i världen.

Fast äh. Det blir nog bättre. Det klart det blir! Jag vet varför jag känner så här, jag har varit ensam för länge. Mer än tio dagar i sträck är för mycket. Speciellt när man står utan dagis och inte mår bra. Dessutom är jag för envis. Det är så ovant att be om hjälp. Måste lära mig att fråga. För frågar man inte kommer aldrig någon.

Så, nu stoppar vi undan detta bittra blogginlägg långt in i byrålådan. Och jag skall fortsätta vara stolt att jag tar hand om mina ungar själv. Det SKALL man göra. Är man 30+ skall man fanimig kunna ta hand om sina barn själv. Kan man göra dem skall man också klara resten. Annars är jag övertygad om att man sätter ett fett, jävla krokben för sig själv.

Hejdå från Bitterfittan

120301

Tack för alla gratulationer. :) Ni är så snälla.

Igår blev det till att hämta N på dagis redan vid 13. Han har en hemsk hosta, men är pigg och sådär ändå. Nu blir vi alltså hemma resten av veckan. Inte så jätteskoj eftersom B inte kommer hem förrän nästa vecka. Jag hade behövt den här dagisdagen. Men, men. Finns sannerligen värre saker. Får försöka sysselsätta sjuklingen (hm) och hans brorsa så gott jag kan.

Nytt jobb!

För att pigga upp denna negativa, bråkiga och hostiga morgon kan jag ju berätta en sak som jag är väldigt glad över. Jag har fått nytt jobb! Ett jobb jag verkligen vill ha och som jag är SÅ glad över. Jag skall nämligen jobba med BEBISAR. På neonatalavdelningen här på vårt sjukhus.

Allting har gått väldigt fort och jag begriper inte hur vi skall lyckas pussla ihop detta. Hade väl någon slags plan att vara mammaledig över sommaren; kanske längre. Istället blir det arbete heeela sommaren. Och förskola för vår minsting redan i maj. Kommer bli tufft som bara den, men detta är min chans. Om ni vill umgås är det bäst att ni passar på nu hehe, för sedan kommer jag ha fullt upp med jobb och tre barn.

Är spänd, nervös och jätteglad. Kommer dock sakna mina underbara arbetskamrater. Jag tycker så mycket om dem! Samtidigt är jag förstås glad att få användning för min specialistkompetens. Jag vill detta till 110% och är SÅ motiverad. Hur vi skall få ihop vardagen är en annan femma. Man får ta det som det kommer.

Insomnia igen

I natt låg jag vaken i flera timmar. Sicken skit. Alla andra sov, så jag har inget och ingen att skylla på. För mycket tankar helt enkelt. Är så tacksam att barnen kan vara på förskolan den här veckan. Jag hade ställt in mig på att de skulle vara lediga hela sportlovet.

Nu: kaffe.

Effektivitet

Åkte iväg tidigt imorse och ungefär halvvägs slog det mig att jag vid strax över klockan nio hunnit med följande: gått upp, fixat kläder åt tre barn, assisterat tre barn med de framfixade kläderna, bytt två blöjor (en okey blöja och en vidrig sådan), gett frukost åt tre barn, städat lite hemma, startat en diskmaskin, bloggat, druckit kaffe, klätt på mig själv, sminkat mig, grejat håret (=tagit på min toppluva), matat katterna, bestämt dejt med kompis A, packat in tre barn, barnvagn samt skötväska (L:s utrustning numera är imponerande...vattenflaska, blöjor, servetter, ombyte, burkar, banan...faen vad enkelt det var när hon var spädbarn) i bilen och farit iväg. Vid 09:45-någonting hade jag lastat ur alla tre barnen, gått in på en stormarknad, handlat fika, lastat i ungarna igen och fortsatt hem till A. Häpp!

När man ser allting man utfört i skrift blir man en smula impad. Och trött. ;)

P.S Dessutom blir jag livrädd eftersom jag inom en mycket snar framtid skall fixa mycket av ovanstående...fast då måste vi fara iväg senast 06:15...

Insmugglad champagne på SPA

Har alltså återvänt från en annan värld, en värld utan nappar, trots och barnskrik. Riktigt gott att få komma iväg, vi har haft det SÅ bra. Bara det faktum att kunna PRATA med varandra utan störande avbrott i stil med slagsmål, utspilld saft eller toxiskt avfall (=blöjor).

Så nyttigt att dessutom få längta lite efter sina små telningar. Första gången för oss båda två som vi är borta från alla våra barn. Vi har nu ristat in i sten och skrivit med eldskrift att detta SKA vi göra igen. Minst EN gång om året, helst två. Behöver inte vara just SPA, men nåt i den stilen. Att komma iväg och enbart få vara vuxen är något man behöver när man har en tuff vardag där man fixar, trixar, pusslar och kämpar. Anser att både jag och L är SÅ värda det. För vi är toppenbra. Insåg vi igår efter att ha börjat dricka vin vid två på eftermiddagen. ;)

P.S Lappen ovan hittade jag i min resväska när jag packade upp på hotellrummet. Den satt fastklistrad på en flaska champagne, som maken smugglat med åt oss. Så fint. Var tvungen att visa så han får lite cred. :)

Hudvårdsvinst!

Hemma igen efter en väldans trevlig helg på SPA. Det första som mötte mig när jag kom hem (förutom glada barn och glad make förstås) var nyheten att jag vunnit ett hudvårdskit hos en av mina absoluta favoritbloggar: Bitter Blondin.

Jej! Jag som aldrig vinner något! Mycket passande dessutom att vinna hudvårdsprodukter efter att man varit på SPA.

Jätteglad! Tack så hemskt mycket!

On the Road

Gör mig beredd att åka. Har precis konstaterat att jag är i starkt behov av en snygg liten resväska. Kan ju inte komma dragandes med antingen 1) en megastor familjeväska i storlek XXL eller 2) en plastkasse med texten "Dagiskassen" tryckt utanpå.

En kär vän som besökt flera SPA:n förklarade för mig att man "rör sig långsamt, pratar tyst och framförallt har man inga barn att konstant spana efter". Låter lockande. Mitt resesällskaps sambo varnade för att vägen till SPA:t är full av vilda djur. Tröstade honom med att jag kör som en kärring.

Nu: packa liten kappsäck, dricka lite kaffe, krama små barn och pussa skäggig man. Om ett par timmar befinner jag mig förhoppningsvis i en bubbelpool någonstans i Sverige.

12-02-23

En bra dag idag. Har snosat Liten Bebis (älskar bebisar!!!), ätit sallad samt diskuterat bröst med fina tjejer och sitter nu med ett glas rött. Ikväll åt vi någon slags kräft- och laxpasta som enligt mig var supergod. Arvid åt ungefär tre spagettistrån (han har tillbringat eftermiddagen hos kompisen Lina, och Linas mamma lagade tydligen våfflor åt kidsen...så till viss del är han ursäktad), Nils käkade enbart kräftstjärtar och Linnet åt som vanligt ALLT man gav henne. Vad B åt struntade jag i att notera, men om ni vill kan jag kolla imorgon.

Jag planerar att ägna kvällen åt Wordfeud. Vad gjorde jag innan jag laddade hem den appen?!

Enjoy torsdagen den 23/2-2012! Idag fyller vår bebi nio månader!