Påskrift

Vaknade i ottan av en spark i ansiktet. Bokstavligt talat. Eftersom jag hostat halva natten kändes detta uppvaknande något...jobbigt. Båda killarna hade smygit ned till vår säng och därför låg vi allihop som packade sillar. Fram tills A tyckte att det minsann var dags att stiga upp.

Bara att släpa sig ur sängen, trycka in linserna, sätta på kaffet och hoppas på en bra dag. Jag har massor att göra, bland annat skriva på papper på Nya Jobbet. Iii. Kommer se mig omkring med nya ögon. Förra gången jag besökte avdelningen visste jag ju inte alls om jag skulle få något jobb eller ej.

Spännande.

Vår!

Mycket orginell rubrik, eller hur? Fast faktum är att det kändes som vår i luften igår. Härligt. :) Laddar just nu för matlagning på förskolan. Mår inte så bra, har hostat jättemycket. Fattar inte att det inte ger sig.

Host host.

Förmiddagskaffe

Varför går helgen så fort? Undrar hur det kommer kännas när man börjar jobba. Då kommer flera helger ägnas åt jobbet.

Fast det gör ingenting. Jag är så himla glad över mitt nya jobb, så jätteglad!!

Hur som helst, A och N har dragit på sig vårskorna och är ute i trädgården. Vi har tagit det superlugnt både fredag och lördag eftersom vi inte mår riktigt bra ännu. Är väl jag som mår sämst, hostan ger sig aldrig.

Vaknade vid 09:20 idag till ljudet av dammsugaren och kaffebryggaren. Me like. :)

Den jävla ljusstaken

...Och så adderar vi lite skit till en redan pissig dag. Ser ni ljusstakarna på bilden? Orrefors. Good shit, expensive shit (obs, inget skryt, fick dem i bröllopspresent av mina brorsor, jag och B har annars mest krimskrams från Ikea).

Jag hade två. Fram tills för cirka 60 minuter sedan då A och N valde att sparka en fotboll på den ena ljusstaken så den GICK SÖNDER. Krossades i småsmulor.

Varför har man då framme en sådan dyr, fin ljusstake, undrar ni då? Jo, förstår ni, jag har känt att jag inte pallar med att inreda hela vårt hem efter barnens liv och leverne. Inte helt. Jag har inga ljuslyktor eller krukor stående på låg höjd, inga dyra prydnadsföremål framme och så vidare. Jag har anpassat mig. Tagit bort dukar, plockat undan porslin, skapat fria ytor. Det enda jag hade var de där jäääävla ljusstakarna, högst uppe på en byrå. Något fint kan man väl få ha trots att det kryllar av småglin hemma?

Hur som helst. Nu är en kraschad. Hur jag reagerade? Som en unge. Grät, svor, skrek, förbannade. Jag är fortfarande arg. Och B har stuckit till skogs med alla barnen. Jag tror inte de kommer hem igen.

P.S Jag är faktiskt ledsen. Jätteledsen. Det handlar bara om en ljusstake, en fucking ljusstake som går (och kommer) att ersättas. Men ibland känns det som om barnen tar över för mycket. Deras avtryck syns överallt i vårt hem, ingenting får man ha i fred. Golv, väggar, tapeter, mattor, föremål - allt tar SÅ mycket stryk. När jag var barn fick jag aldrig någonsin vara i vardagsrummet och leka. Från och med idag gäller den regeln här hemma med. Jag är fullt allvarlig. Från och med nu vill jag ha mitt vuxna vardagsrum ifred. Min ENDA, ensamma, singelljusstake skall få stå tryggt in peace. D.S

Hälsningar En som grinar över skitsaker

Men tyst...

L grät vid fem och jag masade mig upp för att värma välling. Dock somnade hon om nästan med en gång så ingen flaska behövdes. Sedan sov hon till klockan sju ungefär. Tyvärr vaknade de andra små raringarna jättetidigt. Oh vilket gott humör jag blir på. Jag är småbarnsförälder sedan fem år tillbaka men pallar ändå inte att bli väckt i gryningen av att någon tjatar om 1) frukost, 2) vatten, 3) kissa och 4) får-vi-sätta-på-TV:n-nu??

Iiii.

Giftsnigeln

Linneas bröder leker att hon är en giftsnigel. Där ser man. Giftsnigeln i fråga kryper febrilt över golvet för att komma ifatt sina syskon. Jag tror alla tre har väldigt roligt...fast på olika sätt. :)

Näste man på tur

Jahapp. Så var det A:s tur att bli dålig. Uuuuu vad töligt, som man säger om man bor i Värmland. Just nu sitter dock båda barnen och målar äggkartonger, SÅ himla dålig är han alltså inte. FÅr hoppas det vänder snart.

The Magic Touch

Tack snälla, rara, fina ni för alla stöttande kommentarer! Blir tre snäpp gladare bara jag loggar in på bloggen.

Sent igårkväll fick vi hem vår pappa. Han för definitivt med sig nån slags "magic touch", för givetvis sov L från 19:30 till 08:00...inte ett pip förutom välling vid sex. Det är som ett skämt, jag tycker nästan inte ens att det är kul. Här har jag kämpat i flera dagar med gråt, gnäll och skrik. Så glider Den Skäggige in, allt lanar av och ALLA barnen sover som stockar.

Oh well. Nu kan Den Skäggige kanske använda sin magic touch till att leta upp vår hemtelefon. Den kastade jag i ett anfall av ilska/frustration/förtvivlan ut på åkern utanför häromdagen. B märkte direkt att den saknades och undrade var telefonen tagit vägen. När jag berättade att den minsann låg ute i potatisåkern såg han lite bekymrad ut (ni vet, rynkade pannan lite ledset och hummade oroligt), men sade ingenting. Vad jag än gör blir han inte arg.*

(*I efterhand känns det lite...onödigt att kasta ut en splitter ny telefon genom fönstret, men just då behövde jag slänga någonting. Hårt.)

Jag vill inte vara med er

Riktigt usel kväll, ännu sämre natt. Var inte på mitt bästa humör i morse när jag körde grabbarna till dagis. Orken är slut, har inte fått en minut för mig själv på...evigheter, typ. Det är ett speciellt liv detta. Som man bara kan förstå om man upplevt det själv. Det tär på krafterna att vara helt ensam med de små, varje minut, varje timme, varje dag. Aldrig själv. Du måste klara ALLT själv, för ingen annan gör det. Du MÅSTE laga middag, för barn kan inte leva på mackor även om din egna uppfuckade kropp fixar smörgås tio dagar i rad. Du MÅSTE byta alla blöjor, du MÅSTE handla, du bara MÅSTE fungera. Du måste svara på alla frågor, du måste läsa, du måste torka snor, du måste ta med bebin in på toaletten om du skall sitta där en stund. ;) Annars kanske hon äter upp en legobit och dör. Alternativt kan du be din femåring passa henne men på så sätt ge honom alltför stort ansvar.

Körde fort, fort till dagis. A och N har varit hemma sedan förra tisdagen, och det märks. Bråk, tjyvnyp, slagsmål, mobbning...de har gått varann på nerverna de senaste dagarna. Nisse kände väl av min sinnesstämning och började såklart att krångla. Puttade in storebror i skostället, ville inte att jag skulle gå. Grät, "jag vill vara med dig mamma!".

Fast det vill han ju inte. Han vill inte vara med mig just nu, det vill ingen. Och han har längtat till dagis! Jag lirkade, kramades, ömkade, men blev arg och mer irriterad... Till slut tappade jag tålamodet (trött, ledsen, hostig, ont i ryggen) och fick fram "men jag vill inte vara med er!! Jag orkar inte Nils!".

Jag vill inte vara med er. Schysst va? Blir väldigt utlämnande nu, men jag känner de flesta av er som läser (tror jag).

Kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken när jag satt på huk där i dagisentren. Jag orkar inte! Jag måste få åka hem, måste få den här dagen utan några måsten! Jag orkar inte laga lunch, jag orkar inte gå ut och leka i skogen/klappa hästar/promenera till bondgården/cykla; jag pallar inte! Jag fixar inte ett mellanmål till, jag orkar inte med galonbyxor, vantar, syskonbråk och trots idag. Jag vill sitta i mitt överjävligt smutsiga hus och stirra på Linnet när hon äter jord. Typ. Orkar inte med tre barn en dag till. Det går inte. Inte när man hostat halva natten så man nästan kräks. Inte när det minsta barnet förvandlats till en minidrake som gråter så fort man sätter ned henne på golvet.

Så kommer en fröken, hon ser förstås hur jag mår. Hon hivar upp Nisse på armen och allt blir bra. Jag åker, tutar lite och Nisse vinkar. Han ser glad ut men jag gråter ändå. Jättemycket. Ni vet, så man blir sådär osnygg (snor i ansiktet, svullna ögon och alldeles tilltufsad). Känner mig så jävla usel. Det är ju inte deras fel. Att jag varit ensam för länge, alltså. Det är inte deras fel. Ändå går allt ut över dem. Jag borde vara så jävla tacksam men ändå..."jag vill inte vara med er".

Jag och Rolf L

Igår var ingen rolig dag, hoppas på bättring idag. Det känns i hela kroppen att jag varit ensam alldeles för länge. Inte så lätt när man själv inte mår bra, barnen är hemma från förskolan och lillan vill bäras heeela tiden. Jag är bortskämd med att ha en nöjd bebi som sällan eller aldrig "gnylar".

Igår började hon grina så fort jag satte ned henne på golvet. Och vid sju så grinade jag. Det gjorde jag faktiskt. För en gångs skull.

Nä, ingen bra dag igår. Jag är stolt över att jag fixar att ta hand om mina barn själv. Dagarna går i 110km/h, man byter blöja, fixar frukost, plockar undan, storhandlar, lagar lunch, ordnar middag, tvättar, går ut och leker, sticker iväg till kompisar... Jag ÄR stolt. Fast ibland, som igår, undrar jag vad jag egentligen sysslar med. Kommer ju inte direkt få medalj för det här om tjugofem år. Ett offentligt erkännande, diplom av kungen (eller Estelle hoho), tiotusen rätt in på kontot.

I mina svartaste stunder känner jag mest en stilla undran över hur i h-lvete jag skall orka. Fjantigt, jag vet. Jag har (ta i trä) inga sjuka barn, jag är (ta i trä) frisk själv och så vidare. Jag har INGET att klaga över. Men ibland blir det bara för mycket. Speciellt när man jämför sig med andra. Och då spelar det ingen roll att man kanske kommer sitta där om tjugofem år och vara superstolt över sig själv, att man pallade med. Det är som i Fucking Åmål ni vet, när den ena av tjejerna säger att "alltså tyvärr, men jag är hellre glad nu än om tjugofem år".

Fast kanske ändå. Kanske jag också kommer känna som Rolf Lassgård. Såg ni Skavlan när han var med? Jag älskar Rolf, always have, always will. Jag älskade honom lite till när han satt hos Skavlan och förklarade att han och hans fru ALLTID haft med barnen överallt. Aldrig gjort något utan dem, aldrig rest utan dem, aldrig lämnat bort dem. Och han var stolt över det. Då älskade jag Rolf! Inte på grund av att jag tycker att man aldrig bör lämna bort sina barn, definitivt inte! Däremot kände jag så väl igen mig, och det är en skön känsla när man oftast känner sig mest ensam i världen.

Fast äh. Det blir nog bättre. Det klart det blir! Jag vet varför jag känner så här, jag har varit ensam för länge. Mer än tio dagar i sträck är för mycket. Speciellt när man står utan dagis och inte mår bra. Dessutom är jag för envis. Det är så ovant att be om hjälp. Måste lära mig att fråga. För frågar man inte kommer aldrig någon.

Så, nu stoppar vi undan detta bittra blogginlägg långt in i byrålådan. Och jag skall fortsätta vara stolt att jag tar hand om mina ungar själv. Det SKALL man göra. Är man 30+ skall man fanimig kunna ta hand om sina barn själv. Kan man göra dem skall man också klara resten. Annars är jag övertygad om att man sätter ett fett, jävla krokben för sig själv.

Hejdå från Bitterfittan

Fullt ös, medvetslös?

Blev hemma från dagis igår på grund av Nisses hosta. Startade dagen med att vara ute. Killarna sågade, letade "fotspår" och gick ned sig i åkern (lervälling upp till anklarna). In för lunch, blev fransk löksoppa med krutonger, a la Ica Matkassen. Haha, mitt liv är förändrat på grund av den där kassen. Har på kort tid gjort inte mindre än tre sorters soppor, för bara någon månad sedan låg kvoten på noll. Barnen gillade faktiskt soppan, dessutom körde jag med det gamla hederliga tricket "en sked soppa varsågod en krutong". Tog lite tid men uppätet blidde det.

Efter lunch åkte vi till Mariebergsskogen där vi bestämt träff med kompisarna. Konstant härj i X antal timmar, issörja upp till knäna och bullfika. Åkte hem med barn och bil i ett skick som skulle få deras ägare och far att grina.

Hem, kommer in, stänger dörren. Det knackar på och där står A och M som undrar om A och N vill komma ut och leka. Häpp! Barnen springer ut igen och sedan leker de till sju på kvällen (nåja, Nisse kom in tidigare eftersom han i hastigheten glömt att kissa på heela dagen...vilket gav vissa resultat).

Himmel. Om jag på något vis kunde utvinna deras energi på burk skulle jag bli fett rik! :) Konstaterade att Nisse lätt hade kunnat vara på förskolan, men kanske bra ändå att vara hemma. Trots i princip noll hosta på hela dagen.

Cillit Bang i ansiktet

Häromdagen bad Nils mig att jag skulle spruta honom i ansiktet med Cillit Bang. En enligt mig ganska underlig begäran. Har aldrig fått en sådan förfrågan tidigare. Inte ofta folk vill få rengöringsmedel i ansiktet.

Förklarade för Nisse att jag såklart inte kunde spruta ett starkt rengöringsmedel på honom. N blev då mycket misslynt och hävdade envist men bestämt att pappa gjort det - alltså sprutat Cillit Bang "rätt i ansiktet!" på honom och Arvid. "Men såklart att inte pappa sprutat tvättmedel i ansiktet på er!" fräste jag som började bli rätt trött på diskussionen. Arvid blandade sig i och menade att pappa VISST sprutat Cillit Bang på både honom och Nils.

Efter att tag kom jag på att vi köpt en ny blomspruta, en sån där billig i plast. Att använda på kissemissarna när de går upp på bord och så vidare. Visade den för barnen och då kom de på att det visst var den som pappa använt. Och inte CillitBang.

120301

Tack för alla gratulationer. :) Ni är så snälla.

Igår blev det till att hämta N på dagis redan vid 13. Han har en hemsk hosta, men är pigg och sådär ändå. Nu blir vi alltså hemma resten av veckan. Inte så jätteskoj eftersom B inte kommer hem förrän nästa vecka. Jag hade behövt den här dagisdagen. Men, men. Finns sannerligen värre saker. Får försöka sysselsätta sjuklingen (hm) och hans brorsa så gott jag kan.

Effektivitet

Åkte iväg tidigt imorse och ungefär halvvägs slog det mig att jag vid strax över klockan nio hunnit med följande: gått upp, fixat kläder åt tre barn, assisterat tre barn med de framfixade kläderna, bytt två blöjor (en okey blöja och en vidrig sådan), gett frukost åt tre barn, städat lite hemma, startat en diskmaskin, bloggat, druckit kaffe, klätt på mig själv, sminkat mig, grejat håret (=tagit på min toppluva), matat katterna, bestämt dejt med kompis A, packat in tre barn, barnvagn samt skötväska (L:s utrustning numera är imponerande...vattenflaska, blöjor, servetter, ombyte, burkar, banan...faen vad enkelt det var när hon var spädbarn) i bilen och farit iväg. Vid 09:45-någonting hade jag lastat ur alla tre barnen, gått in på en stormarknad, handlat fika, lastat i ungarna igen och fortsatt hem till A. Häpp!

När man ser allting man utfört i skrift blir man en smula impad. Och trött. ;)

P.S Dessutom blir jag livrädd eftersom jag inom en mycket snar framtid skall fixa mycket av ovanstående...fast då måste vi fara iväg senast 06:15...

12-02-23

En bra dag idag. Har snosat Liten Bebis (älskar bebisar!!!), ätit sallad samt diskuterat bröst med fina tjejer och sitter nu med ett glas rött. Ikväll åt vi någon slags kräft- och laxpasta som enligt mig var supergod. Arvid åt ungefär tre spagettistrån (han har tillbringat eftermiddagen hos kompisen Lina, och Linas mamma lagade tydligen våfflor åt kidsen...så till viss del är han ursäktad), Nils käkade enbart kräftstjärtar och Linnet åt som vanligt ALLT man gav henne. Vad B åt struntade jag i att notera, men om ni vill kan jag kolla imorgon.

Jag planerar att ägna kvällen åt Wordfeud. Vad gjorde jag innan jag laddade hem den appen?!

Enjoy torsdagen den 23/2-2012! Idag fyller vår bebi nio månader!

Ben10

Imorse fick A och N se "Ben10" för första gången. De satt som klistrade. Har även fått lära mig vad Ben10 handlar om. Tydligen är den där Ben en liten grabb som har en slags klocka. När han petar på klockan förvandlas han till olika monster.

Häftigt värre.

Två barn hemma

A är hos en kompis och senare kommer M och vaktar småglinen så jag slipper släpa med dem och hämta storebror. TACK snälla! Nisse gillade att få lite egentid med mamma (dvs moi), men besvikelsen var ett faktum när han insåg att "egentid" INTE betyder obegränsat med kakor och TVspel. Hehe.

Sparlåga...

För övrigt har jag inte så mycket att blogga om. Life goes on liksom. Syskonbråk och syskonkärlek. Lediga dagar som spenderas på förskolan, hos kompisar, hemma här med kompisar. Vinteraktiviteter. Badhus. Stillsamhet hemma. Barnkalas. Tjafs, gräl, konflikter. Glädje, många skratt och massor med tokerier. Nisse påminde mig imorse om en viktig sak som han funderat på under natten (?). "Mamma, kommer du ihåg när vi såg en hel flock med örter??!". Efter en stund kom han på att han menade "hjortar". Hehe. Sånt där förgyller våra dagar. Kunde se ett stort gäng med örter (typ basilika) storma fram över en äng.

Bloggen får gå på sparlåga. Hinner knappt sitta vid datorn ens när jag är home alone med Linnet. Hon är överallt numera. Försöker ställa sig upp på de mest livsfarliga sätt. Kryper snabbt som blixten, äter allt. Det skall bytas, matas, sövas. Ut och gå, klä på, klä om.

Med dessa ord skrivna i 110km/h en arla tisdagsmorgon önskar jag er en bra dag!

Slutat-amma-firande

I helgen skall jag iväg på en så kallad husmorssemester. Tycker det ordet låter så roligt, kanske på grund av att jag absolut inte känner mig som en så kallad "husmor". Vad nu än sådan sysslar med.

Jag och L sticker iväg till Arvika (som skall vara en fin stad enligt säkra källor) på SPA. Kalla det husmorssemester om ni vill. Själv tycker jag uttrycket "slutat-amma-och-överlevt-spädbarnstiden-semester" passar bättre. Småkidsen äter numera välling och vanligt käk, amnings-BH:n har bytts ut mot raffigare varianter (eller bekväma och heltäckande sorter...men det talar vi tyst om) och man har faktiskt inte ett spädbarn hemma längre. Hur konstigt det än känns. Spädbarnet har bytts ut mot en...bebis, helt enkelt. Eller ett så kallat "småkid". Som mycket väl klarar sig utan mamma.

Jag har aldrig varit på SPA och ser fram emot detta. För att uttrycka sig milt. Tanken på att lämna alla barnen och maken hemma ger mig små opassande glädjeilningar längs ryggraden. Tänk att bara packa åt sig själv!! Att slippa ta med våtservetter! Att inte behöva lasta in Linneas omfattande utrustning i bilen (vagn, åkpåse, skötväska, X antal burkar, blöjor). Att slippa ta med overaller och extrakläder, "om någon skulle kissa på sig".

Jag känner mig tämligen säker på att slippa blöjor, extraplagg och Semperburkar i helgen. Om femtio år kommer jag inte vara lika trygg. Då har man antagligen återigen börjat packa sånt, fast åt sig själv. :)

Måndagmorgon och trött som få. Blä. Finns inte så mycket mer att säga om den saken. Ett av tre barn sover fortfarande. Jag dricker kaffe och känner mig som en mycket gammal människa.