Detta ständiga trots

Nu: stillhet framför TV:n. Har bråkat massor med barnen ikväll och sånt tär på krafterna. Vår lillebror är extremt trotsig numera, han utmanar mig på ett sätt som hans brorsa aldrig gjort. Om Nisse fick bestämma skulle vår familj aldrig äta annat än pannkakor. Aldrig. Eller jo, vi skulle förstås fika j-vligt ofta och äta lördagsgodis varje dag. Alla skulle bära t-shirt (även vintertid) och vi skulla knuffas mycket. Vi skulle aldrig borsta tänderna och framförallt skulle vi aldrig sova i våra egna sängar. Faktum är att vi inte skulle gå och lägga oss överhuvudtaget.

Gaaah.

Våga vägra äta mat?

Detta trots. Det driver mig till vansinne. Skrev ju ett s.k "skrytinlägg" häromdagen angående det faktum att barnen fått beröm när vi var i affären.

Idag känns sånt där långt borta. Vår lillebror har nått nya höjder vad gäller trots och jag - blir så - arg. Hur 17 skall man orka behålla tålamodet?! Jag tappar det med en gång. Arvid är inte särskilt trotsig, jag tycker faktiskt inte det. Småkaxig, lite tyken sådär, motvalls... men han går sällan över gränsen. Nisse blir dock bara värre. Igår vägrade han äta middag (maten passade tydligen inte), idag blev det ingen frukost.

Samtidigt (mitt i stridens hetta) skall man klä på bebis, byta blöja, fixa gröt, assistera Arvid med små göromål...GAAAH. Hörde en bekant nämna att sexårsåldern är "hemsk", när jag hör sånt känner jag hur jag liksom bleknar inuti. Ibland fixar jag bara inte att vara vuxen, tålmodig och lugn. Jag tappar fattningen, svär (...), skriker tillbaka och beter mig.

Usch vad ledset. :(

P.S Vad skall man göra? Det går ju inte att tvinga i honom mat. Vad hade ni gjort? Någon som känner igen sig? Igår låtsades jag som ingenting, vi andra åt mat och sedan talade vi inte om saken. Känns sådär att skicka ungen till förskolan utan mat i magen...men men. D.S

Frukostvägran

Tisdag. Ena barnet vägrar äta frukost och jag känner hur ilskan börjar bubbla upp inombords. Håller dock en god min och vägrar krusa. Det finns en gräns.

Detta trots...gaaah!