Käraste lilla ettåring!

Klart det får bli ett blogginlägg idag på Linnets -tadaaa!- ettårsdag! Hurra! Den 22:e maj 2011 klockan 21:30 åkte vi in till förlossningen. Vi hade inte riktigt löst det med barnvakt efterföljande dag, men jag var övertygad om att alltihop skulle gå snabbt och lätt. Minns att jag sade åt B att han kunde åka hem när kiddet kommit ut, "detta är ju klart om ett par timmar och då kan du sticka hem och sova där". Ha! Där bedrog jag mig. När vi fick Nisse åkte vi in halv ett på natten och vid halv två var han ute. Trodde liksom att trean skulle bli lika enkel.

Ganska så snart förstod jag dock att nåt var fel, förlossningen gick inte framåt. Ingenting hände, men värkarna tilltog och kändes väldigt annorlunda än med de andra barnen. Bebisens hjärtljud sjönk regelbundet till 35-40 och trots dropp, olika bedövningar och diverse andra åtgärder hände ingenting. Jo, värkarna tilltog och jag upplevde det som om jag hamnat i helvetet.

Till slut blev det bestämt att barnet måste ut. Minns alltihop ganska suddigt, men kommer ihåg hur jag rullades ned till op. Massor med folk (känns bisarrt att jag numera är en av de där människorna, jobbmässigt alltså) och helt plötsligt hände nåt, maken slängdes ut och pang bom så sövdes jag. Jag vet inte vad som hände, varför det blev bråttom. Måste införskaffa förlossningsjournalen, för jag vill veta. Orsaken till att det blev snitt var iallafall att bebisen satt fast på nåt vis. Förlossningen gick inte framåt, och mot slutet såg man att det liksom höll på att stängas därinne. Weird. Bebisen höll på att backa tillbaka. Låter jätteskumt, men så fick jag förklarat det för mig. Till slut - om man inte ingriper - riskerar man en livmoderruptur. Alltså att livmodern går sönder, typ.

Hur som haver, vaknade på uppvak och fick ligga och vänta på B och bebisen. Mitt livs längsta väntan tror jag! När det slutligen ringde på dörren och maken släpptes in höll jag andan. Minns fortfarande hur hjärtat slog hårt, hårt. Och där låg hon. Världens finaste, mest intryckta och tilltufsade lilla Linnea. Är så tacksam att allt gick bra, att hon mådde väl när hon plockades ut och att jag bor i Sverige med en fantastisk förlossningsvård. Från att vi åkt in på BB vid halv tio tog det cirka fyra timmar innan hon var ute. Fyra oändligt långa, svåra timmar. Men vid halv två (cirka, har glömt haha) kom hon iallafall. Vår minsting.

Linnets första år har gått oerhört fort. Man hinner inte med. Hon är en nöjd liten tjej som gillar att busa med sina syskon. Hon pratar litegrann; säger mamma, pappa, titta, lampa, blomma, katt samt ett par ord till. Oftast blir det mest "vovvov". Allt är vovvov. Måste nog köpa henne en hundvalp. Hon gillar mat och äter ganska mycket. Hon producerar de tyngsta och läskigaste blöjorna. Hon sover bra (för det mesta) och kan inte gå än.

Hon gör mig väldigt glad, varje dag. När jag är ledsen räcker det med att borra in ansiktet mot hennes lilla kind, och snosa på hennes mjuka hår. Då nyper hon mig jättehårt i näsan och skrattar lyckligt.

Tack du lilla för att du kom till just oss!