Ben10

Imorse fick A och N se "Ben10" för första gången. De satt som klistrade. Har även fått lära mig vad Ben10 handlar om. Tydligen är den där Ben en liten grabb som har en slags klocka. När han petar på klockan förvandlas han till olika monster.

Häftigt värre.

Tjejlego och killego...

...varför inte bara LEGO?

Läste om Legos nya "tjejsatsning" inne hos Ketchupmamman och blidde en smula upprörd. Lego hävdar att det mesta av allt lego som säljs köps av eller åt pojkar (när man läser det undrar man stillsamt hur i helsicke de kan veta att så är fallet). Nu vill de locka flickor att börja bygga genom att lansera ett s.k tjejlego. Klossarna är pastellfärgade och man kan bland annat bygga en skönhetssalong och ett bageri (om jag fattat saken rätt; googlade litegrann).

Meeeen!? Vad trött man blir! När jag var barn lekte jag jättemycket med lego. Jag och mina bröder hade hur kul som helst. Vi byggde gigantiska rymdskepp/husbilar/tågvagnar och möblerade sedan dessa med stor noggrannhet. För att sedan rasera dem och bygga nytt...ÄNNU större och ÄNNU finare. Det fanns inte speciellt många olika sorters klossar, men man använde sin fantasi och det som fanns.

Såvitt jag vet lever vi på 2000-talet. Varför tycker legofolket att tjejer och killar behöver ha olika färger på sina legobitar? Är inte det att ta ungefär 73 steg tillbaka i utvecklingen?

Jag är ganska så säker att Linnea kommer älska sina syskons lego. En jobbig tid framöver kommer hon älska att försöka äta upp bitarna, men när hon passerat det där skitjobbiga äta-allt-som-ligger-på-marken-stadiet kommer hon älska att BYGGA. Det skulle aldrig falla mig in i att köpa speciellt tjejlego; att lägga hennes lego i en låda och pojkarnas i en annan. Skall man skälla på dem om de lånar bitar av varann...? Eller? Får Linnea bara leka hårsalong? Är det fel om hon vill bygga pirat- eller polisgrejor? Om nu Nils vill bygga med de rosa bitarna, bör jag bli orolig då?

Varför kan inte legofolket tillverka lego i alla regnbågens färger? Pojkar gillar väl också rosa och lila legobitar? Klart det är superkul med förnyelse, det fattar jag med. Självklart gillar barnen att legobitarna inte bara är gula, blå och röda. Men att göra pastellfärgade legobitar och sedan kalla det tjejlego känns himla billigt. Som sagt - tillverka de där små klossarna i massor med roliga färger och OM man nu måste göra reklam riktad till barn, rikta den då till BARN och inte till KÖN.

Hoppas ni fattar vad jag menar. Ibland känns det som om leksaksmänniskor aldrig hört talas om genustänk. Rota fram leksakskatalogerna från i julas så fattar ni vad jag menar. Synd att lego hänger på det där tåget. Finns det inte tillräckligt med könsstereotypa leksaker..?!

Pepparkaksmannen is in da house

Jag hoppas att jag inte gör någon avundsjuk eller ledsen genom att publicera detta inlägg. Jag förstår att det inte är så många av er som haft turen att hitta en sån här goding i sängen en onsdagkväll. Se bara på hans muskulösa armar, hans snygga ansikte och det inbjudande lilla leendet. Vilken karl! Upptäckte honom nedbäddad i sängen nu i afton. Kan även meddela att (flämt!) han krypit ned helt avklädd under täcket. Helt naken, förutom lite glasyr då.


P.S Det kan också vara så att det är Nils som ordentligt bäddat ned sin lille pepparkaksgubbe i sängen. Kändes nästan lite läskigt att hitta gubben sådär. Som en voodoodocka i miniatyr.

En levande leksak

När A var liten fick han en s.k. Learning Puppy av sin morbror. Det var nåt fel på den redan från början, alla sånger, ramsor och meningar klipptes av på mitten och avslutades inte. Ingen här hemma orkade göra något åt saken (det vill säga reklamera), och förra året placerades valpen på vinden.

Plockade fram den åt Linnet häromdagen, och helt plötsligt "pratar" den hela meningar och sjunger färdigt sångerna. Mycket märkligt. Har tygvalpen fått liv? Eller är det så att den väntat på L i hela sitt liv och först nu är genuint lycklig? Ingen aning.

Jag vet inte om jag gillar det där leksaksdjuret egentligen. Då och då börjar den prata utan att någon har rört vid den överhuvudtaget. Minns att vi någon natt vaknade av att en främmande röst utbrast "tittut, det kittlas!!" i sovrummet. Ganska obehagligt.

L verkar dock stormförtjust och bankar på valpen med sina små nävar. "Papapapa bababa" skrattar hon lyckligt och leksaksvalpen svarar med ett "låt oss sjunga och leka!".

Skrämma ihjäl någon

Vi spelar "Dromedaren". Vet inte om jag någonsin kommer förlåta vännen A för detta. Alltså det faktum att hon gav Arvid det här i femårspresent. Arvid ÄLSKAR dock sitt nya spel och själv försöker jag överleva hjärtinfarkt efter hjärtinfarkt.

För er som inte känner mig kan jag berätta att jag är en lättskrämd jävel. Ni vet, en sådan som hatar smällare och som rycker till inför minsta ljud. Detta sällskapsspel går ut på att lasta packning på en dromedar av plast. När som helst kan plastdromedaren freaka ur och slänga av sig alla grejor.

Panik. Jag kissar alltså bokstavligen på mig. Till råga på allt skall man hålla god min inför barnen. Första omgången började både Nisse och Linnet att grina. Själv grät jag med - fast inombords.

Nu vill Arvid spela igen och jag fasar. Varje gång dromedaren slänger av sig sin packning känner jag att jag dör en smula.

Vi får väl se om vi hörs igen.

I dockskåpstillverkarnas våld

Förkyld. Usch vad trist. Sitter och slösurfar; kollar Hemnet, Eleven.se och andra sidor. Snart dags för julklappsshopping och jag har ångest. Hur mycket skall man köpa för, VAD skall man köpa och till VEM. Dessutom är det FarsDag imorgon och jag har inte förberett någonting. Skyller på snuva och trötthet.

När jag var liten hade jag ett dockskåp. Såg ett liknande i en leksakskatalog till det humana priset av 399 spänn. Som hittat. Sekunden efter noterade jag dock priset på dockskåpsmöbler.

Herre-du-min-skapare.

EN liten stol för 249 kronor. En toalettstol för typ trehundra. Vad ett matsalsmöblemang kostar vill jag inte ens skriva.

Smarta jävlar de däringa dockskåpstillverkarna. Man lurar på de stackars föräldrarna ett billigt dockskåp; åååh vilken bra julklapp åt kidsen!! Tänk vad fiiint med ett dockskåp i barnrummet!! Att det sedan kostar en halv förmögenhet att möblera skåpet talar man tyst om. Tyvärr har man som förälder inget val - ungen kan inte ha ett tomt dockskåp liksom. Bara att hala upp plånboken alternativt snickra egna miniatyrmöbler (som småbarnsförälder har man all tid i världen...bara att sätta sig ned i ett ostört, tyst rum och börja snickra, limma och bygga...yeah right!).