Vinteraktiviteter och vår i luften

Ber om ursäkt för uselt bloggande i helgen. Men jag hinner faktiskt inte. Vi har haft några fantastiska dagar med milt väder och sol. Då känns det fantastiskt lyxigt att bo i princip granne med 1) en slalombacke, 2) längdspår och 3) skridskobanor/sjöar. Utöver allt detta har man dessutom påhittiga och initiativrika kompisar som ringer upp och inviterar till lite spontan pulkaåkning. Wroooom!

Apropå vinter, igår när B och barnen var iväg och utövade Vintriga Sporter satte jag mig på altanen med en bok en stund. Det kändes som vår. Solen värmde, det droppade från taket och ute på altanen var det riktigt varmt.

Kort sagt har vi haft en toppenhelg. Jag märker att jag mår så mycket bättre när jag liksom släpper så många måsten som möjligt och istället njuter av att vara med familjen. Tre barn kräver otroligt mycket men ger 100 gånger mer. Gäller att ta tillvara på det där - jag mår som bäst när vi är tillsammans alla fem.
Nu väntar en ny vecka med diverse aktiviteter. Först och främst fyller B år. Många år. Hehe. Presenttips emottages tacksamt.

Fredagsvin

De mest fantastiska ideer kan poppa upp i skallen efter lite rödvin. :) Det konstaterade vi igår. Fredagskvällen spenderade vi hos kompisar - blev pizza, rödvin och hallonmousse. En kanske något udda men ack så god kombination.

Två av tre barn tog lååång sovmorgon (L sover fortfarande - klockan är 09:24) och det är jag tacksam för. Känner mig inte riktigt på topp, och nej - det beror nog inte på vinet. Vad gäller bebin blev det aldrig mer än en febertopp. Försöker man kika i hennes mun beter hon sig som en liten mask; skruvar sig hej vilt och kniiiper ihop det lilla gapet. Svårt att se om det dykt upp nåt alltså. Fast det ser rätt tomt ut. När A och N var drygt åtta månader hade båda två fått tänder.

Ljuva tystnad

Lugnt och tyst här hemma. Igår försvann maken med barnen i flera timmar (försvann och försvann...menar alltså inte att de försvann spårlöst; jag visste ju var de höll hus, hoho) och idag är det bara jag och L hemma. Hon grejar med sina leksaker och har hittills försökt äta upp 1) en trecentimeters träflisa, 2) ett oidentifierat frö samt 3) en liten sten.

Hummusyougurt

Häromdagen ringde Anna mig och frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag höll på att göra en hummusyougurt.

För typ två veckor sedan var ett sådan svar totalt otänkbart. Hummusyougurt finns liksom inte på min världskarta. Ej heller palsternackssoppa, kräfttzatsiki eller bratwurst med kål och rotfrukter.

Ica Matkassen har sannerligen revolutionerat min lilla, ytterst begränsade värld. De senaste åren har det varit ständigt tjafs om maten här hemma. Vi har ju för sjutton BARN att tänka på. Innan vi fick kids bodde jag och B väldigt centralt i vår lilla stad. Vi var ute typ jämt (så känns det iallafall i efterhand). Vi jobbade skift båda två och åt aldrig hemma. När vi flyttade ur vår senaste lägenhet tror jag att vi använt ugnen en gång, på typ ett år. ;)

Sedan fick vi barn och med barn följer KRAV. Speciellt när man som vi får många barn på kort tid. Det där "hakuna matata livet" funkar inte längre. Det måste städas, tvättas, lagas bra mat och organiseras. Att planera, handla och laga mat är inte så himla enkelt när du ständigt och jämt gör det med tre ungar som hänger i brallorna.

Nu slipper jag det där. Visst, vi måste laga maten, men allt annat fixar Ica. Gud vad bra.

Hade det inte varit för att Anna känner mig så himla väl hade jag försökt svara i lite mer nonchalant ton. Typ "äh, jag fixar lite hummusyoggi här, men fortsätt prata du för detta klarar jag med förbundna ögon". Tyvärr hade hon aldrig gått på nåt sånt, men om det ringer en främmande människa ikväll skall jag testa.

Små bebisar

Fick hem två gudomliga små knyten igår. Man smälter. Nu skall de i lugn och ro få lära känna sitt nya hem. Titti är lite svartsjuk och fräser förnärmat när de närmar sig.

Blev sent igårkväll (natt) och jag är superseg. Maken sover fortfarande. Nu: kaffe för att överleva. Måste säga åt A att låta kattungarna vara för sig själva ett tag. De behöver tid att upptäcka denna gigantiska (i deras ögon) nya värld.

Kattsand och pinsamt möte

Vår stad är en liten sådan och ibland träffar man på människor man absolut inte vill träffa. Vi snackar absolut INTE. Jag menar då inte "lite pinsamt, skämmigt, generande, jobbigt, besvärande"...nä, betydligt värre.

I mitt liv finns en sådan människa och idag träffades vi. I en zooaffär. Dit jag tagit barnen för att kolla in fiskar och köpa en ny kattlåda (mycket glamoröst). Kände mig plötsligt iakttagen och vänder mig om för att upptäcka den människa i världen jag helst av allt INTE vill träffa på.

Blä.

Trots att jag var kamouflerad i mössa och jacka modell stor, noterade mannen i fråga vem han stirrade på. Kände hur jag blev alldeles iskall, arg och samtidigt full i skratt (?). Sedan följde 20 pinsamma minuter då han i princip iakttog allt vad jag och pojkarna gjorde. Arvid petade i lite kattsand (sån där extra fresh och dyr sand) som låg i en låda. "Vad är detta mamma" frågade A, och jag förklarade att det var BAJSSAND. Sand som katterna bajsar i. Nils backade då tre steg, blev vit i ansiktet och skrek åt sin bror: "ta inte i bajset Arvid!!!"Anade då ett litet leende i mannens ansikte, men när han såg att jag kikade på honom tittade han snabbt bort.

Suck. Ibland önskar jag att jag bodde i en större stad. Där man aldrig träffar på sådana där människor. Menar inte att överdramatisera det hela; nu i efterhand är hela incidenten lite kul. Fast just då kändes det jobbigt. Å andra sidan säger väl lagen om alltings djävlighet att man träffar på sånt där folk även om man är bosatt i Mexico City. Typ.

Att ta sig upp när man är nere

Det känns bra att vi går mot ljusare tider. Hösten har varit en mörk period för mig. Sommaren med egentligen. Vad konstigt att man kan känna sig otacksam när man har så mycket att vara tacksam över? Konstigt att känna sig ledsen när man egentligen borde vara glad. Konstigt att ständigt vara trött fast man inte har nån anledning.

Tycker inte om ordet deprimerad men har väl insett att det är det jag har varit. Förlossningsdepression? Ingen aning. Som jag skrivit tidigare har det hänt otroligt mycket i våra liv på oerhört kort tid. Kanske det som spökar.

Tycker egentligen inte om att lämna ut mig såhär i bloggen men använder ibland skrivandet till att försöka förstå mig själv. Känner dessutom att det vänt - jag hoppas iallafall det. Vi har fått hjälp från många olika håll och nu hoppas jag att det fortsätter uppåt. Har en hel del roligt att se fram emot, inga stora grejor (jag orkar inte med enorma projekt just nu...thank God att man exempelvis bara gifter sig en gång). Jag vill helst bara njuta av min familj och av våra vänner och bekanta. Hoppas och tror att våren blir en ljus och varm vår.

Varför jag illustrerar detta inlägg med en nutellapannkaka från Thailand vete 17. Möjligtvis på grund av att jag mer och mer inser att det är viktigt att ta vara på de små guldkornen i vardagen. En kopp kaffe på morgonen, egentiden på kvällen, ett biobesök med maken. En resa (liten eller stor)? Ett besök hos kompisen? Ett samtal från en gammal vän man trodde att man mist. Ett roligt sms som man blir peppad av. Vackert väder.

Och så vidare.

Skrämma ihjäl någon

Vi spelar "Dromedaren". Vet inte om jag någonsin kommer förlåta vännen A för detta. Alltså det faktum att hon gav Arvid det här i femårspresent. Arvid ÄLSKAR dock sitt nya spel och själv försöker jag överleva hjärtinfarkt efter hjärtinfarkt.

För er som inte känner mig kan jag berätta att jag är en lättskrämd jävel. Ni vet, en sådan som hatar smällare och som rycker till inför minsta ljud. Detta sällskapsspel går ut på att lasta packning på en dromedar av plast. När som helst kan plastdromedaren freaka ur och slänga av sig alla grejor.

Panik. Jag kissar alltså bokstavligen på mig. Till råga på allt skall man hålla god min inför barnen. Första omgången började både Nisse och Linnet att grina. Själv grät jag med - fast inombords.

Nu vill Arvid spela igen och jag fasar. Varje gång dromedaren slänger av sig sin packning känner jag att jag dör en smula.

Vi får väl se om vi hörs igen.

Nyårsmix

På väg till nyårsfirande. Anonym och Hemlig bild som bara visar en av Bebins 746 mössor. Älskar mössor. Mina barn har massor med mössor.



Bilderna kommer inte direkt i kronologisk ordning; men här är iallafall lite raketer. Vi gick ut och sköt vid tiotiden tror jag. Det satt rätt långt inne eftersom man kände sig ungefär som ett stort, rullande klot efter all god mat. Lillebror blev jätterädd för smällarna, stackars liten. Bebin sov som en stock och Storebror tyckte alltihop var supercoolt.




Däckad. Hon orkade länge men inte ända till tolv.



På väg till skogs. Härligt vinterväder på nyårsafton. Soligt och alldeles krispigt. Idag har det krispiga regnat bort, the snöblask has returned. Jag bryr mig inte sådär jättemycket eftersom jag avskyr snö och kyla, men trist för alla barn. :(




Barnen upptäckte givetvis en pytteliten isfläck. Där placerade de sig sedan och hamrade sönder varenda ispartikel.

La Grand Finale

Barnen fick (ännu mer) julklappar igår, vi åt julgodis och drack massor med glögg. Vi vuxna brukar inte ge varandra julklappar när vi firar med Mannens släkt, men svärmor gjorde en helvändning och hade med sig en Tassimo till oss.

Lillebror och Storebror fick även öppna paket från vännen S. Populärast är utan tvekan läppglansen. "Ett HelloKitty lipsyl!!!" skrek N när han slet upp det lilla paketet. Imorse förkunnade han stolt att han minsann skulle vara "väldigt snygg på nyårsafton". Nu går de omkring här hemma med jordgubbsdoftande och glansiga läppar. :)

Idag är det nyårsafton 2011. Ännu ett år har passerat. Imorgon fyller vår älskade Storebror fem år. Ända sedan 1/1-2007 klockan 23:11 har vårt liv gått i raketfart. Detta har vi på flera sätt fått känna på i år. Sommaren och hösten har varit slitsamma. Både fysiskt och psykiskt.

Just nu vet vi ingenting. Vi har insett att vi måste ta det lugnt. Andas. Njuta av allt vi har. Istället för att ständigt jäkta vidare. Konstanta kickar läker inte några sår. Att däremot ta en paus, stanna upp och - som sagt - andas kan nog göra gott.

Någon slags summering av vårt 2011 kommer senare idag. Till dess:

Gott Nytt År kära (och utvalda hehe) Bloggläsare!

I love my IPad!

...fast det verkar som om den tillhör alla andra i sällskapet.



Som sagt; alla andra.



Dock inte den här obehaglige lille mannen. Upptäckte honom tidigare idag när han stod och spanade på mig. Notera kommunikationsradion han har i handen. Mycket suspekt.

Julfirande nr 2 och TV-spel

Vi har fortfarande en liten julafton kvar att fira; med makens familj. Hoppas nu vi slipper bli sjuka. Barnen har noterat den lilla pakethögen men imponerande nog inte tjajat om mer grejor. Storebror fyller fem nu i veckan så december/januari är kostsamma månader för vår familj. Precis som för alla andra antar jag.

Storebror kommer få ett NintendoDS. Efter att ha diskuterat med vänner har vi kommit fram till att det inte alls är ovanligt att kids får TV-spel när de bara är runt fem år. Vår lille kille kommer bli alldeles till sig av lycka. Nu gäller bara att hitta en affär som har de där små manickerna till ett okey pris.

God Fortsättning!

God Fortsättning alla bloggläsare!

Ni är ett tappert litet antal som läser bloggar även under den stressigaste helgen på året. :)

Vi har firat en riktigt bra jul med alla obligatoriska tillbehör: berg av paket, god julmat och framförallt nära och kära. Som vanligt blev det för mycket presenter, men å andra sidan är det väl så det skall vara?! Kan dock inte låta bli att sända en tanke till alla dem (framförallt barnen) som inte får någon jul alls. Lätt att glömma bort i allt överflöd.

Med dessa positiva och uppmuntrande ord önskar jag er som sagt en fortsatt god jul. Själv njuter jag av att hela familjen är långledig tillsammans. Värt mer än alla julklappar i världen.

Stolt!

Som grädde på moset vill jag även meddela att jag numera är en stolt GUDMOR. Åt käraste A:s lilla flicka.

Jag och maken var på dop i fredagseftermiddag och är så stolta. Vårt lilla fadderbarn är några månader yngre än vår egen bebis och sååå fin. Vi är som sagt så stolta och kommer ta vårt uppdrag på största allvar. Vi försökte förklara stundens allvar för killarna, men de var inte så värst intresserade och ville mest diskutera dopfikat som de tyckte var hejdundrans gottigt.

<3

Flerbarnschock!

Dagarna går i ett rasande tempo - jag hinner inte med!! Numera känner jag hur jag liksom famlar i luften. Innan vi fick vår trea inbillade jag mig att den kommande bebisen antagligen bara skulle "hänga med". Ungefär som en liten behändig handväska. Man pratar om tvåbarnschock och sådär - själv upplever jag just nu storfamiljschocken. För det är så det känns. Tre barn ÄR mycket, det är stor skillnad. Precis som det är stor skillnad att få ett andra barn. Gränserna flyttas hela tiden fram.

Jag känner framförallt att den största skillnaden är att man tidigare var två föräldrar och två barn. Man grabbade tag i varsin unge. Helt plötsligt stämmer inte matematiken; det är fler barn än föräldrar hemma! Dessutom är jag ofta ensam. Ni kan ju räkna ut själva vad som händer. En liten mamma och tre barn. Tre SMÅ barn. Att vi har skaffat (hatar egentligen uttrycket "skaffa" barn...barn är nåt man får) kidsen så här tätt är självvalt. Det hymlar jag inte om. Ville få småbarnsåren klara i ett svep.

Men jeez. Det är mycket. Jättemycket. Och självklart har jag/vi ibland tänkt OM. Om vi hade väntat.... Känns fruktansvärt men så tänker man ibland. Även om man aldrig någonsin skulle vilja ha det här ogjort! Men när man är trött, sliten och känner att man fysiskt och psykiskt sett verkligen inte hinner med - då kommer tankarna. Och efter det ångesten - hur understår jag mig att ens tänka i dessa banor?!

Fast sedan, när man lugnat ned sig lite och alla tre är rena (nåja), matade och nöjda känner man att de är värda ALL slit i världen. Och småbarnsåren har sannerligen sin charm. Trots känslor av dåligt samvete, otillräcklighet och stress. Ger man en skopa kärlek får man tio tillbaka. Själv hoppas jag att jag har nått en vändpunkt. Efter flera år av stora "projekt" måste vi lugna ned oss här hemma. Ta en dag i taget. Andas. Göra vad vi kan för att underlätta vardagen.

Allt för att inte glömma bort hur läskigt tacksamma vi skall vara för de tre små skatterna vi har hemma.

Lördagsfunderingar

Trots en urförkyld bebis och snuvig familj överlag känns det som en fin dag. Har fått lite ordning på saker och ting, kanske går vi mot ljusare tider (?). Ta i trä (säger den evige pessimisten).

Ett par av barnens kompisar har fått vattenkoppor, och jag känner på mig att de kommer bli sjuka. Lagom till julfesten i Göteborg, lagom till luciafirande och lagom till jul. Vilken skit!!

Fredagsstress

Åh vilken rolig natt, eller inte. TUR att vi var två föräldrar hemma. Bebis håller nog på att bli mer förkyld tror jag, och gnällfaktorn är skyhög.

I skrivande stund har jag lyckats göra mig en kopp kaffe trots att vår kanna gått sönder. Pjuuuuh. Kaffe är ett måste för att man skall överleva. Idag har vi som vanligt X antal ärenden och jag känner mest för att gräva en grop och placera mig själv däri.

Trevlig fredag alla (hehe) läsare! :)

En Perfekt Advent

Adventsfirandet häromdagen...blev väl sådär halvbra. Jag har höga krav och höga förväntningar - klart det skall se ut som i de förbannade mammatidningarna! Det vill säga pinnsmala, välsminkade och välklädda mammor som leende står och bakar pösiga, perfekta lussekatter ihop med barnen i det lyxiga och nyrenoverade köket. Samtidigt som pappan i huset lagar knäck eller monterar ett pepparkakshus eller städar vardagsrummet (inte för att det behöver städas, men...). Under granen ligger redan alla julklapparna. Inslagna i dyrt julklappspapper. Självklart finns det ett tillhörande rim till varje klapp. Föräldrarna gör såklart all julmat från skratch, huset är minutiöst pyntat och alla barnens lussekläder är tvättade OCH strukna. Redan den första december.

Jag hade sett framför mig hur den Lyckliga Familjen senare sitter framför en flammande brasa och dricker glögg; alla iförda rejäla, stickade tröjor från något svindyrt märke. Mamman är glad, pappan är ännu gladare och barnen är gladast och inte ett dugg trotsiga/bråkiga/gnälliga/besvärliga. Man dricker glögg tillsammans och äter av de hemmagjorda bakverken. När barnen lagt sig har föräldrarna passionerat sex framför en flammande brasa. En merry christmas och en härlig första advent, i sanning!

Häpp! Verkligheten ser en aning annorlunda ut. Det är nu den kommer smygande - den dödliga julstressen. Ljudlöst, först lite lagom diskret och sedan alltmer pockande och påträngande. Mamman i huset rusar omkring och svär över att familjen 1) inte hunnit pynta ett skit samt 2) bara har s.k fult pynt (hemmagjorda garntomtar från -85 samt trasiga eljusstakar). Barnen bråkar, slåss och frågar efter julklappar. Ingen har fina stickade tröjor, tänk snarare illasittande mjukisbyxor och en risig t-shirt. Pappan har skäggstubb (inte sån där charmig tvådagars stubb, nu snackar vi har-inte-rakat-sig-på-en-vecka-stubb) och mamman ser blek och glåmig ut. Ingen orkar baka något, eljusstakarna är trasiga och någon spiller ut all sin glögg (vilken tur att golvet ändå var så lortigt). Alla blir ovänner och någon börjar att grina.
En julgran är inte att tänka på. Inte heller pepparkakshus eller julkortstillverkning.

Och nåt sex blir det såklart inte. När barnen väl somnat trillar föräldrarna ihop i en hög framför något dåligt TV-program. Där ligger de till klockan 23 för att sedan hasa in i sovrummet och drömma mardrömmar om önskelistor och knäck hela natten.

(I år skall jag försöka lägga bort alla krav och måsten. Bara att inse att man faktiskt inte hinner så jättemycket när man tre små barn. En Perfekt och Väldoftande jul lär jag väl inte få förrän om tio år eller så).