Helgerna rinner förbi. Vi har haft det fint. Barnen har lekt med kompisar både lördag och söndag, det har varit födelsedagskalas på Leklandet, spontana middagsgäster och diverse annat kuligt. Jag har fått min efterlängtade tystnad.
Vad denna veckan bjuder på vet jag icke. Skall fatta mod och ringa några samtal. Tandläkarbesök för äldste kiddet. Mera födelsedagskalas. Träffa kompisar (en får förresten barn nu i veckan, spännande).
Nu: fightas litegrann med min stora pojk. Inte bokstavligt talat alltså. Jag fattar typ eld när barnen kaxar sig, klarar liksom inte av när de (mest A) är uppkäftiga. Då blir jag som en gammaldags militärisk farsa. Jag förstår ju att man måste acceptera visst mått av "tykenhet" och kaxighet, men det är så svårt. Var går gränsen? Hur mycket skall man tåla?
Nolltolerans! Hahaha... Nä, det är svårt, de ska ju kunna prata för sin sak längre fram i livt och vi föräldrar får väl å med på att de övar på oss.
SvaraRaderaNolltolerans! Hahaha... Nä, det är svårt, de ska ju kunna prata för sin sak längre fram i livt och vi föräldrar får väl å med på att de övar på oss.
SvaraRadera