Hej och hå vilken helg. Ställde upp och bytte tur i torsdags vilket gjorde att jag fick jobba natt. Sov knappt två timmar och därefter fullt ös hela fredagen. Vaknade kl 07 på lördagmorgon av att en kollega ringde och undrade lite försynt var jag höll hus någonstans.
Kaos. I och med att jag känner mig en smula...överbelastad just nu blev det lite för mycket. Hade massor inplanerat hela lördagen och istället fick jag tillbringa den på sjukhuset. Ställde mig och grinade lite på en sal och blev tröstad av en snäll och förstående kollega (jeeez...).
Därefter hem i raketfart (alldeles grå av trötthet), grinade lite till, på med nyinköpt outfit (hatar det ordet men finner inget annat) och iväg till S på kalas. Hur kvällen slutade behöver vi INTE nämna här, räcker med att säga att tröttheten och sömnbristen till slut tog ut sin rätt. Host host. Hade dock en helt fantastiskt kul kväll, kärlek till alla er underbara (och sjuka) människor. <3
Idag känner jag mig ungefär som en skakig 85-åring. Och alldeles strax skall tanten i fråga börja fixa, plocka undan, stuva ned i säckar...fast först: pizza.
Jag skulle nog inte ens ha tagit mig till jobbet om jag varit du :/ En gång stod jag och bölade i sköljen på jobbet. Hade en pissdag och blev dessutom utskälld som aldrig förr av en patient av oklar anledning. Jag grinade och en kollega tog mina morgonmediciner (ja, och delade dem alltså, det är inte så att jag knaprar massa piller som hon fråntog mig..) och jag var helt till mig av tacksamhet för att jag skämdes så. Anyway, det jag skulle säga var att du inte är ensam. Alla gråter vi ibland (P säger att det inte förekommer bland mänpå arbetsplatser, men det tror jag.. hehe...)
SvaraRadera