...och så var de hemma igen. Jag har haft minutiöst städat hela helgen - undanplockat, tvättat, ordnat. Tre sekunder tog det innan ordningen återställdes (så att säga). Nu ligger här små gummistövlar, fotbollskortalbum, tröjor, vattenflaskor, blöjförpackningar och resväskor huller om buller. Tre barn märks. Så att säga. Det är som om de aldrig varit borta. Gräl, rymningsbenägen L, fotbollsspel, tjat om kompislek...allt är som det brukar vara.
Som det SKA vara. Jag känner mig så nöjd med min ensamma helg, men nu får det räcka. Jag välkomnar trebarnskaoset med öppna armar. Detta är ju mitt liv nu, sedan drygt fem år tillbaka. Och jag är så evinnerligt tacksam och glad för just det livet.
(Vilka kramar man fick förresten..! Åh vilken känsla att få se dem klättra ur bilen och komma springande. Så himla små, fast ändå stora. Lite mer solbrända (hur nu det kan vara möjligt med tanke på skitvädret), lite blondare, lite goare.)
Tänk att "kaos" kan vara sådär alldeles underbart och efterlängtat??!!
SvaraRadera