Bloggen om en trebarnsmammas fabulösa vardag - läs och njut. Jag lever ett högst ordinärt och vanligt svenssonliv, dock med en skimrande guldkant. Åtminstone om ni frågar mig. Är en flitig bloggerska sedan 2007. Älskar min familj och mina vänner. Gift sedan 2010. Hus- och kattägare. Ytterst otränad och en smula sockerberoende. Gillar att skriva, att läsa, att resa och att shoppa.

onsdag 25 januari 2012

Våga vägra äta mat?

Detta trots. Det driver mig till vansinne. Skrev ju ett s.k "skrytinlägg" häromdagen angående det faktum att barnen fått beröm när vi var i affären.

Idag känns sånt där långt borta. Vår lillebror har nått nya höjder vad gäller trots och jag - blir så - arg. Hur 17 skall man orka behålla tålamodet?! Jag tappar det med en gång. Arvid är inte särskilt trotsig, jag tycker faktiskt inte det. Småkaxig, lite tyken sådär, motvalls... men han går sällan över gränsen. Nisse blir dock bara värre. Igår vägrade han äta middag (maten passade tydligen inte), idag blev det ingen frukost.

Samtidigt (mitt i stridens hetta) skall man klä på bebis, byta blöja, fixa gröt, assistera Arvid med små göromål...GAAAH. Hörde en bekant nämna att sexårsåldern är "hemsk", när jag hör sånt känner jag hur jag liksom bleknar inuti. Ibland fixar jag bara inte att vara vuxen, tålmodig och lugn. Jag tappar fattningen, svär (...), skriker tillbaka och beter mig.

Usch vad ledset. :(

P.S Vad skall man göra? Det går ju inte att tvinga i honom mat. Vad hade ni gjort? Någon som känner igen sig? Igår låtsades jag som ingenting, vi andra åt mat och sedan talade vi inte om saken. Känns sådär att skicka ungen till förskolan utan mat i magen...men men. D.S

7 kommentarer:

  1. Jag, som fortfarande bara har en bebis i limpformat, tänker två saker. "Det finns inga barn som svälter i Sverige om maten ställs på bordet" och "de äter när de är hungriga". Jag skule nog försökt göra samma som ni, ignorera det hela. Om lilleman sen gnällt över att han var hungrig hade jag försökt säga i min lugnaste ton (inte "vad vr det jag sa"tonen som jag ofta har..) att det är därför familjen äter på de tider vi äter. För att inte bli hungriga.

    SvaraRadera
  2. Matvägran är j-vligt frustrerande, men man ska försöka att inte göra för stor affär av det..en gubbe på jobbet berättade en gång att han hade börjat äta upp sin dotters mat när han tröttnade på hennes krångel...då började hon äta igen ;)kanske inte är ett bra tips men men ;))

    SvaraRadera
  3. Har haft/har tre som emellanåt matvägrat - skitjobbigt. Min tröst har varit att det är extremt ovanligt i vårt land att ett barn svälter ihjäl. Jag har en paradrätt (fiskbullar) som jag bara använder mig av när ungen måste äta. Det har ingen av dem kunnat motstå. Annars är det super om du orkar ignorera det hela, jag kunde inte utan tölade, och trugade, hotade och mutade... *suck*

    SvaraRadera
  4. Det är svårt. Tålamodet tryter verkligen ibland, även om man försöker bita ihop så gott det går. Jag hade låtit barnet vara utan mat och sen hade han/hon inte fått ngt annat efter en timma eller så, utan blivit erbjuden samma mat igen eftersom det var det som serverades.
    Gällande frukost är det ett kvar att sonen äter eftersom jag vet att han blir på dåligt humör annars.
    Lycka till! :)

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Oroa dig inte för maten, han kommer äta när han är hungrig, jag lovar! Fråga förskolepersonalen, han har säkert inte svultit sig hela dagen där också. Jag är själv förskollärare och har sett en hel del. Vissa ungar tvärvägrar och äter absolut ingenting hemma, men trycker i sig så mycket de bara orkar hos oss. Andra äter lite på förskolan men mycket hemma. Ytterligare andra äter knappt någonting i perioder (och de överlever det också!), eller äter sig så proppmätta på lunch och mellanmål att de faktiskt inte orkar äta när de kommer hem. Dessutom är ju din lilleman i den åldern där de hemskt gärna testar alla gränser som finns... /Josefin

    SvaraRadera
  6. Känner igen detta :/
    L äter jättebra ibland men mest hos andra.. Vi försöker att få honom att äta men det är svårt. Men vi försöker vara hårda på att han inte ska få något annat bara för att han vägrade äta mat för en stund sen. Kan verka hårt men det funkar. Det värsta är att vi inte får till några rutiner. Med skiftarbete hit och dit så blir den ena dagen aldrig den andra lik... Det blir mat så många olika tider. Kram

    SvaraRadera
  7. Sexårsålder har för vår del inte alls varit något att tala om. Tycker nog Maja var värre när hon var fem år. Så oroa dig inte för det!

    Men trots är fruktansvärt jobbigt och man kan inte alltid ha tålamod trots att man är vuxen.

    Jag håller med alla som skrivit här ovan. Han äter när han är hungrig. Maja matvägrar också här hemma i perioder. Men hon äter alltid massor i skolan så det lugnar.

    Stor kram på dig min fina vän

    SvaraRadera